Olof Rydström Artiklar

Röda Fanor av Olof Rydström Recension av August Strindbergs ”Röda Fanor” - samlingsvolym med Röda Rummet, Svarta Fanor, Det Nya Riket, och Lilla Katekes för Underklassen, Kata Förlag, Efterord Daniel Suhonen. Publicerad i Folket i Bild nr 2 2013

Kvinnohataren Strindberg, antisemiten Strindberg, alkemisten Strindberg, socialisten Strindberg, ordkonstnären Strindberg, modernisten Strindberg, stockholmsskildraren Strindberg. Det finns täckning för alla dessa epitet. Men man hör aldrig epitet som: klurige Strindberg, beläste Strindberg eller trevlige Strindberg.

”Röda fanor” är ett urval politiska Strindbergtexter för att se vad den store författaren egentligen själv tyckte. Ibland tyckte han för mycket. Som Jan Myrdal påpekat; är många av texterna om kvinnor skrivna i affekt av en kränkt äkta man. Sådant blir sällan bra. Strindberg skriver sitt liv med känslor och åsikter, på gott och ont, likt Rousseau. Det ger oss som läsare en närhet till hans inre värld. Men det öppnar också för en Strindbergsforskning som lätt genererar sekteristiskt introverta analyser. Bättre då att läsa själv.

Det målande språket och föraktet för lismande människor är viktiga hörnstenar i Strindbergs författarskap och gör beskrivningen av överhetens sociala nätverkande träffsäker. Här avslöjas skentrevligheten. Strindbergs ”Lilla katekes för underklassen” är däremot text av en typ som författare och skribenter ofta skriver för att skapa ordning i sina tankar. Kajsa Ekis Ekman noterar att Strindberg inte använder den politiska höger-vänster-skalan. Istället talar han om underklass. Så får man inte säga i mainstreammedia. Inte då och inte idag.

Strindberg låter ofta catchy: ”Vad är ekonomi? En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete.” Det dånar kraftfull retorik från en talarstol, men konceptet håller inte för granskning. Det illustrerar problemet med Strindbergs politiska texter: De är pamfletter och inte debatt. Här finns en del sanningar, men alldeles för litet resonemang. Karikatyrerna kan ibland vara träffande, men lika ofta ramlar de utför rättshaveristens stup. August Strindberg tvingar ändå läsaren att tänka själv. Kanske är detta det bestående värdet.

Resandefestivalen 2012 - Det behövs en folkbildningskampanj om resandefolket av Olof Rydström Publicerad i Fjärde Världen nr 4 2012

2012 är det 500 år sedan det första omnämnandet av resandefolket i Sverige. Detta firades med en resandefestival: Nordic Romani Festival i Stockholm. Med häst och vagn invigdes högtidligheterna av Ralf Novak-Rosengren och Marie Länne Persson.

Finns resandefolket? Simon Wallengren är 22 år. I tidningen Bohuslänningen den 7:e november berättar han hur lärare på högskolan säger att folkgruppen inte finns! Jag har också själv talat med antirasister som är helt övertygade om att ”tattarna” egentligen bara var en påhittad folkgrupp. Vad skönt att man avslöjat myten om att det skulle finnas ”tattare”, säger de. Följdriktigt anser de att det inte gör så mycket om folk använder ”tattare” som ett skällsord - det handlar ju bara om en låtsasfolkgrupp. Men var det verkligen bara på låtsas? Är vi bara på låtsas?

Eleonor Frankemo är Sveriges enda modersmålslärare i svensk rommani och fick kämpa mot total okunskap från lärare. På festivalen beskrev hon hur svårt det var för elever att ”komma ut” som resande - eftersom man då ofta tvingas hålla en timslång föreläsning, även för sina lärare, om resandefolket och hela historien. Nu har Frankemo skrivit den första läroboken i svensk rommani och startat en blogg för att sprida kunskap om resandefolket.

Historien

Eftersom bristen på kunskap är så stor; handlade en stor del av festivalen om resandefolkets historia i Sverige och Skandinavien. Systrarna Barbro Gustavsson och Birgitta Hellström var med om pogromen i Jönköping i juli 1948; då en rasistisk mobb gick runt och slog ned resandefolket. Systrarna beskrev mycket gripande hur de gömde sig under bordet medan deras släktingar och grannar misshandlades - även gamla kvinnor slogs blodiga. Föräldrarna ringde polisen, men de bara struntade i att ingripa. Under ett halvt århundrade vågade systrarna inte berätta om sina erfarenheter. Bo Hazell beskrev hur folkfördrivningen i Jönköping 1948 föregicks av en rad andra etniska rensningar från andra platser: ”Tattarstan” i Finnerödja Västergötland 1905-20, Skojarberget i Dals-Ed Dalsland 1890-1920, Snarsmon Bohuslän 1890-1920. Hazell har tidigare fått kritik för sitt ordval ”etnisk rensning”, men han förklarade övertygande att fördrivningen av resandefolket uppfyllde ordboksdefinitionen på ett sådant allvarligt övergrepp.

Detta med tidsanda är intressant. Den så kallade ”tattarutredningen” presenterades för Riksdagen 1944. Utredningen slog fast att resandefolket egentligen inte var en egen folkgrupp - istället sågs de resande som asociala. Slutsatsen att inte resandefolket skulle vara en etnisk grupp kan låta progressiv, ja rent antirasistisk, men i själva verket öppnade den alla dammluckor för förföljelse av individer. Tidningarna var fulla av artiklar om ”tattarplågan”. Tvångssterilisering blev en av lösningarna. Frågan sågs alltså inte huvudsakligen som rasistisk; eftersom den högsta politiska ledningen inte definierade resandefolket som etnisk grupp. I juli 1948 skedde pogromerna i Jönköping. I december samma år, 1948, författades FN-dokumentet om folkmord - där det uttryckligen står att stater inte får förhindra födslar eller ens avsiktligt störa en etnisk grupps levnadsvillkor. ”Tattarutredningens” slutsats att resandefolket inte var en etnisk grupp satte FN:s folkmordsdefinition ur spel. Förföljelsen av resandefolket fortsatte att uppmuntras av staten under flera årtionden.

På festivalen gav Bennie Åkerfeldt och Pelle Jageby den historiska förställningen ”Resandeblod”, som fått priset Årets Folkbildare 2010. Den bygger på en blandning av Bennie Åkerfeldts egen släktforskning och resandefolkets historia genom 500 år. Åkerfeldt slutar föreställningen med att fråga hur man ska bekämpa sin egen främlingsrädsla? Svaret blir att helt enkelt gå fram och tala med den man är litet rädd för. Det låter så enkelt, men kan kännas så svårt. Bo Hazell beskrev senare i sitt föredrag hur myndigheterna frågat grannar till resande om hur det var att bo i närheten av ”tattare”, men inte frågat de resande själva. Den ”kartläggning” som genomfördes var mer skvaller än vetenskap.

Folkbildning

Det behövs en folkbildningskampanj om resandefolket. Mirelle Gyllenbäck berättade om hur hon jobbat med att utforma Arbetsförmedlingens informationsmaterial om romer. Här finns nu information om olika romska grupper tillgänglig för både arbetsförmedlare och företag. Hur ska man synliggöra resandefolkets historia? Bodil Andersson arbetar med projektet ”Skandinaviska resandekartan”, ett norsk-svenskt samarbete, för att undersöka resandefolkets historiska platser. Här ska man kunna hitta historiska lägerplatser, fasta boställen, vägar, torp och marknadsplatser. En annan föreläsare, Kai-Samuel Wigardt från Norge, bygger ett arkiv över resandehistoria i Skandinavien tillsammans med historikern Johanne Bergqvist. De går igenom både arkiv och existerande litteratur för att samla en kunskapsbas. Samtidigt erbjuds resande att själva berätta om sina erfarenheter.

Mycket i historien om norska resande handlar om hur religiösa grupper oroat sig för de ”hemlösas” kultur. Med en blandning av hot och övertalning har man strävat efter att resande skall förneka sin kultur. Föreläsningarna gav en intressant historisk bild av Norge. Jag skulle gärna sett en liknande frågeställning om religiösa rörelser i Sverige. Men här kanske svaret inte är lika entydigt negativt. Många resande som undkom den värsta förföljelsen har en bakgrund i Pingstkyrkan. Här finns en rad intressanta kopplingar till resandefolkets kultur: tältmöten, musiken, småföretagarna, de starka familjebanden, kvinnor som inte klippte håret mm. Det skulle behövas en ordentlig historik.

Än idag är många resande religiösa. Missionären Holger Johansen beskrev hur man i Norge kämpade för att återskapa resanderommanin som språk. Han har rest mycket i Europa och Israel och träffat resandefolk i många länder. I en film samtalade han med en ung resandetjej och de jämför rommaniord. Det blev många igenkännande skratt.

Mediebilden

Enligt nationalencyklopedin utgör resandefolket 35 000 av Sveriges 65 000 romer. Enligt Bo Hazell, på föreläsningen under festivalen, är resandefolket cirka 30 000 av totalt 47 000 romer. I båda fallen kan man konstatera att resandefolket inte bara utgör den största gruppen - utan är i majoritet inom den nationella minoriteten romer. Bo Hazell var kritisk till hur Sveriges Radio verkar strunta i minoritetssändningar på svensk rommani. Eleonor Frankemo beskrev hur myndigheter, på sina hemsidor, översatte till andra rommanivarianter, men inte till svensk rommani. Det är fortfarande på något sätt som om man inte tar resandefolket på allvar som nationell minoritet.

Resandefolket syns sällan i media. Mediebilden av romer är som en karikatyr av hur romer förväntas se ut och uppträda. I bästa fall problematiseras karikatyrbilden. Men inte ens välmenande journalister tar konsekvenserna av att resandefolket är majoriteten av gruppen. Det ännu existerande hatet mot ”tattarna” ignoreras helt.

Samtidigt har resandekulturen påverkat majoritetssamhället. Många folkmusiker har varit av resandesläkt som Carl Jularbo, Carl Herman Erlandsson och Lorens Brolin. På festivalen berättade Reine Steen hur han sedan 1980-talet sökt efter Brolinlåtar. Det har varit ett verkligt detektivarbete att leta upp gamla folkmusiker som sedan länge lagt fiolen på hyllan. Gösta Ekblad hade bott granne med Lorens Brolins son och lärt sig spela i Brolins tradition. Nu fick Reine Steen lära sig ett trettiotal låtar av Ekblad.

Resande använder ordet ”buro” för att beskriva icke-romer. Buro betyder bönder. Det säger också en del om resandefolket självt. Man använder inte ordet ”svensk” om icke-romer. Vi säger inte ”ni svenskar och vi resande”. Vi är alla svenskar. Det finns svenskar som är värmlänningar och svenskar som är resande. Resandekulturen har funnits i Sverige i minst 500 år och är en del av Sveriges kulturhistoria.

Romanifolkets visor av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 11 2012 - Recension av Marie Länne Perssons och Ralf Novak-Rosengrens bok ”Romanifolkets visor” Publicerad i Folket i Bild nr 12 2012

Kärt barn har många namn - utom ett: Säg aldrig ”tattare”. Det är ett skällsord som ”lappar” om samer eller ”negrer” om svarta. Man kan istället använda ord som resandefolket, romanifolket eller resanderomer. I år är det 500 år sedan det första omnämnandet av resanderomer i Sverige 1512.

Många av visorna är nedtecknade efter medlemmar i Ralf Novak-Rosengrens musikaliska släkt. Men här finns även andra familjers visor. Ibland har de varit svåra att samla in materialet. En visa ses ofta som en familjeklenod, som man fått i arv och inte gärna delar offentligt. Det paradoxala är att många resandemusiker samtidigt har varit centrala inom den svenska folkmusiken - med namn som Carl Jularbo, Lorens Brolin och Carl Herman Erlandsson.

För den som är intresserad av musikhistoria har tidskriften Lira hösten 2012 ägnat ett nummer åt resandefolkets musiktradition. På redaktionsbloggen skriver de: ”Det visade sig att Ralf hade plockat fram en för Marie okänd variant av medeltidsballaden Varulven, som finns upptecknad i tretton olika varianter i Sveriges Medeltida Ballader. När Marie tog fram den kunde de dessutom konstatera att man där missuppfattat texten, jungfrun var inte ”i vilda världar kommen” utan ”i vilda vechar”. Vechar betyder skog på romani, och har gett upphov till uttrycket ”på vischan”.”

För så är det ju. Den resanderomska kulturen är både så okänd att många inte ser ursprunget till traditioner och samtidigt en etablerad del av Sveriges historia. Under det senaste århundradet har förtrycket av resandefolket och andra minoriteter gjort att få forskare seriöst studerat Sveriges historia ur ett mångkulturperspektiv. Istället har en myt om Sveriges unikt homogena befolkning tillåtits breda ut sig - även inom vänsterrörelser!

Marie Länne och Ralf Novak-Rosengrens bok uppfyller alla tre FiB:s paroller: En kamp för yttrandefrihet ur underifrånperspektiv, en folkets kultur och en antiimperialistisk kamp för rätten att själv bestämma sin tillhörighet.

Medeltiden - inte bara mörk av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 11 2012 - Recension av Gunilla Byrman och Tommy Olofsson "Om kvinnligt och manligt och annat konstigt i medeltida skämtballader", Atlantis

Ett sensationellt fynd har förnyat intresset för den medeltida svenska balladen . I George Stephens manuskriptsamling i Växjö Stadsbibliotek har man funnit rad medeltidsballader. Ämnet medeltida skämtballader tycks under många år endast varit marginellt studerat. Nu finns alltså fler texter att tillgå och jämförelser mellan olika versioner av samma text. En av de mest diskuterade balladerna är ”Osteknoppen”:

Konungen sade åt Kocken sin
”Idag skall du hemta in min lilla Oste-knopp.”
De sutto på golfvet och doppade.

Kocken lad´ under, och elden han brann;
Grytan hon kokte och flottet det rann.
De sutto på golfvet och doppade.

Och Kocken hemta´ in den lilla Osteknopp,
Så dörrarna sprucko och dörrstolpar brast.
De sutto på golfvet och doppade.

Konungen skar den lilla Ost-knopp itu,
Och ut kom en märr med fölerna sju.
De sutto på golfvet och doppade.

Konungen sade: -Det är väl mer än!
Och ut kom en ko med kalfvarne fem.
De sutto på golfvet och doppade.

Före kom en anka, och efter kom en gås;
Och efter kom en smed, han smidde på en lås.
De sutto på golfvet och doppade.

Och ut kom en ryttare, som förr had´ varit sergeant,
Han hade intet bröd, han doppade med en vant.
De sutto på golfvet och doppade.

Före kom en qviga, och efter kom en stut,
Och så kom en piga med uppstoppad trut.
De sutto på golfvet och doppade.

Mycket i skämtballaderna går ut på att blanda högt och lågt: Myndighetspersoner med enkelt folk, högtider med vardagshändelser, människor med djur, drömmar med verklighet. Ofta känner man igen världsbilden från Rabelais ”Gargantua” (1534). Ett hån mot etablissemanget och dess seder med groteska överdrifter under ett groteskt tidevarv.

Antologin med skämtballader utgör knappt halva boken. Den andra halvan består av författarnas kommentarer. Båda är mycket kunniga. Ibland känns texterna väl akademiska, men ofta med nödvändiga förklaringar till medeltidens tankevärld. De försöker flera gånger koppla balladerna till svenska 1700-talsförfattare - främst Nordenflycht och Bellman. Det finns säkert influenser, men här kan även finnas andra inspirationskällor som bör beaktas.

Frågan är hur man ser på skämtballaderna? Naturligtvis är de avsedda att roa, men är de utformade av sin tids stå-upp-komiker eller ska de ses som avantgardepoesi som vågade bryta tabun? Kanske både och. Det är ingen motsättning mellan att vara folklig och att vara avantgarde.

Vi kan inte ha det så här av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 11 2012 - Recension av Göran Greider "Vi kan inte ha det så här - litteratur och politik 2001-2012", Karneval Förlag

Titeln ”Vi kan inte ha det så här” leder förstås till följdfrågan: Hur ska vi då ha det? Greider konstaterar att ”medierna är konsekvent motvilliga till att medvetandegöra sina läsare och tittare om förledande dramaturgi och ofta liknar väktare av esoterisk kunskap”. Denna artikel- och diktsamling ska kanske ses som ett försök avslöja dramaturgin och skapa mer intressanta frågeställningar. Här analyseras Carl Larsson, Anders Zorn, Erik Axel Karlfeldt - men även moderna författare som Kerstin Thorvall och Jenny Wrangborg.

I ett längre avsnitt diskuteras Bourdieus teorier om människors kulturella kapital: ”det enda tillåtna sättet att nämna klass blev att diskutera klassresan”. Greider har ett fräscht och ovanligt användarperspektiv på Bourdieu: ”Han ser följdverkningarna av den nya finanskapitalismen, men har egentligen bara moraliska anklagelser att utslunga mot den. Teori för det saknar han.” Även om Göran Greider delvis förklarar Håkan Juholts avgång med Bourdieus teorier; blir ändå slutsatsen att: ”Ägande har blivit ett viktigare begrepp än symboliskt kapital”

Jag gillar Greiders tankar. Samtidigt kan jag ibland tycka att han, likt många vänsterdebattörer, har svårt att hantera giganter som Gramsci och Strindberg. De blir nästan gudomliga - inte felfria, men likt grekiska gudar (med sina svagheter) rör de sig högt över oss andra och bestämmer dagordningen. Arbetarklassen hanteras annorlunda. Chomsky talar t ex gärna om ”factory girls” - fabriksarbetarkvinnor - som startade tidningar under 1800-talet. Men ofta berättar han inte vad de skrev. Fabrikskvinnorna får bara bli exempel i en färdig modell. Greider är bättre än Chomsky på att hänvisa till skrivande arbetarklass, men även här får jag ibland känslan att han räknar upp exempel snarare än att ta in dem i debatten på lika villkor. Men det är i alla fall ett stort steg i rätt riktning.

Afghanistans Gandhi? av Olof Rydström Publicerad i Proletären 121018

Han lämnade ministerpost efter att ha avslöjat korruption och kom på tredjeplats i presidentvalet.

Han har kallats ”Afghanistans Gandhi”. Den afghanske presidentkandidaten Ramazan Bashardost hoppade av Afghanistans regering efter att ha kritiserat korruption och maktmissbruk. Nu driver Bashardost en egen politisk linje. Proletären lyckades få en intervju före hans tal vid Utrikespolitiska föreningen på Uppsala universitet.

En vanlig bild i västmedia är att Afghanistans kvinnor förtrycks. Vad säger ni om den bilden? Måste Västmakterna hjälpa till att befria Afghanistans kvinnor?

– Det är en katastrof. Kvinnor har det hemskt i Afghanistan. Problemet är att Västländer och biståndsorganisationer samarbetar med afghanska politiker som själva förtrycker kvinnor. Det är inte logiskt. Varför kan inte era regeringar välja att samarbeta med hederliga politiker istället? Det är ju bara att läsa partiprogrammen och välja vilka ni ska samarbeta med! En del politiker i Afghanistan ser makten som ett självändamål för den egna gruppen och andra ser makten som ett verktyg för att försöka åstadkomma förbättringar. Det finns också hederliga afghanska politiker.

Ni har uppmärksammats för er kritik av biståndsorganisationer (NGO: Non-Governmental Organization) och ni avgick som minister efter att ha försökt förbjuda en rad biståndsorganisationer att verka i Afghanistan. Hur ser ni på biståndsorganisationerna idag?

– Jag brukar ibland skämtsamt säga att NGO skulle kunna stå för No Good Organizations - usla organisationer. Med det menar jag inte att alla organisationer skulle vara dåliga. Men en förskräckande stor andel, kanske 20 procent, av biståndsorganisationerna i Afghanistan var rena blufforganisationer när jag var planeringsminister. De påstods syssla med bistånd, men ofta bedrevs ingen verksamhet. Eller så utförde man projekten uppenbart slarvigt: Hus som nästan ramlade ihop - trots att de var nybyggda. Ett annat problem är att en del hjälporganisationer får kontrakt som säljs vidare. Eftersom biståndsverksamhet har stora skattelättnader; kan hjälporganisationer användas som fasader för vanlig affärsverksamhet. De kan till exempel importera en bil bara för att sälja den i vinstsyfte. Jag skulle kalla det maffiametoder. Många hjälporganisationer har dessutom ett korrupt förhållande till tjänstemän och politiker. Därmed bidrar de i praktiken till att öka problemen med korruption och vidgar klyftan mellan vanliga afghaner och politiker.

Samtidigt som Bashardost hårt kritiserar korruption i biståndsverksamheten; avfärdar han inte hjälporganisationer som samarbetar med utländska trupper:

– Jag kan förstå att hjälparbetare i vissa områden behöver skydd. Men det skulle vara bättre om de istället söker hjälp från den afghanska armén eller inhemska säkerhetsföretag.

Jag frågar Ramazan Bashardost vad han skulle säga till en ung svensk som funderar på att ta värvning som svensk soldat i Afghanistan?

– Om de svenska soldaterna skulle skydda civilbefolkningen; så vore det inga problem. Men tyvärr skyddar de utländska trupperna krigsherrar och korrupta politiker. I praktiken riskerar de att skydda maffiastrukturer. Därmed uppstår även en klyfta mellan era soldater och det afghanska folket.

Gör ni någon skillnad mellan de utländska trupperna - mellan till exempel de svenska soldaterna och de amerikanska?

– Jag försöker se det ur folkets perspektiv. Den vanliga afghanen ser alla trupper som amerikanska; eftersom de lyder under amerikanskt befäl. Det är ytterst USA som bestämmer - även om soldaterna kommer från Storbritannien, Frankrike eller Sverige.

Hur skulle ni hantera de utländska trupperna, om ni blir president?

– Genom att enbart utse hederliga representanter och tjänstemän. Då skulle människor inte längre behöva slåss för någon krigsherre eller talibanerna. Folket skulle få rättvisa utan att behöva riskera sina liv för någon av dem. Därmed skulle de utländska trupperna bli onödiga. Om man dessutom utser inhemska tjänstemän, som bara är lojala med Afghanistan, så kommer varken konkurrenterna Iran eller Pakistan att behöva misstänka den andra sidan för att ha intrigerat.

Är demokratiska val i Afghanistan beroende av hjälp från Väst?

– Det finns en skillnad mellan ord och verklighet. Alla västregeringar talar om vikten att stödja demokrati i Afghanistan, men i verkligheten accepterar de valresultat trots valfusk. Jag tycker det hela är mycket enkelt: Man ska ha samma krav på rättvisa val som i Väst. Ni ska inte samarbeta med politiker som står för odemokratiska värden. Väst måste välja vilka politiker de ska samarbeta med.

I en intervju i tyska tidskriften Der Spiegel har ni ironiskt kallat er själv för Västerlandets ”enda advokat”. Stämmer det?

– Ja, det är riktigt. Jag ser det som ett otroligt slöseri att era skattepengar används till fester och lyxboenden för en liten elit i Afghanistan. Det handlar ju om vanliga amerikanska och europeiska arbetares pengar som bekostar korruption och fusk.

Ni har också ibland kallats ”Afghanistans Gandhi”. Är Gandhi en inspiratör för er?

– Visst är Gandhi intressant. Jag har läst några av hans böcker och sett filmer om honom. Men Indien är mycket olikt Afghanistan och han var verksam under en annan tid. Man måste anpassa sig till nutid och till Afghanistan. Det är viktigt att försöka fokusera på folklighet och maximal öppenhet för att undvika korruptionsmisstankar. Jag försöker säga nej till sponsorpengar från storföretag och rika. De skulle kunna kräva gentjänster om jag blir vald till president. Därför drev jag istället en mycket billig valkampanj från ett tält i Kabul.

Jag lämnar Ramazan Bashardost med blandade känslor. Han använder mycket hårda ord om korrumperade afghanska politiker och krigsherrar Men när man frågar om hans syn på de ockupationstrupperna är ordvalet inte lika hårt. De är inte ett problem i sig - utan ett verktyg som missbrukas. Hans världsbild är idealistisk och inte materialistisk. Bashardost tonar ned västländernas ekonomiska och geopolitiska intressen. Kanske tvingas han i realpolitikens namn undvika så känsliga ämnen.

Tid för ursprungsfolk? av Olof Rydström Publicerad i Fjärde Världen nr 3 2012

Världens går under, eller kanske händer det något annat dramatiskt, den 21 december 2012 enligt Mayakalendern. Liksom av en slump lanserar klocktillverkaren De Bethune armbandsuret ”The Ninth Mayan Underworld” - Mayas Nionde Underjord. Det nionde steget i mayapyramiden Bolon Yokte Ku ska symbolisera övergången till den nionde underjorden där utveckling och medvetande når sina högsta nivåer. Själva klockan är (naturligtvis) gjord i rent guld med mayasymboler som siffror och visare i genomskinlig kristall. Den utvalda skara som kan nå det högsta stadiet i nionde underjorden är mycket liten. Upplagan är begränsad till 12 armbandsur. Tidningen Watch Worlds råd är: ”Se till att köpa innan världens undergång”

Klockfabrikanterna försöker alltid anknyta till forntida myter om tid. Klockmärket Hublot gjorde nyligen en moderniserad kopia av Antikytheramekanismen, en mekanisk kalender från det forntida Grekland. Det är såldes följdriktigt att klockor även inspireras av Maya- och Incakulturerna.

Klockmärket Frédéric Jouvenot lanserade sitt armbandsur Inti, namngivet efter Incafolkets solgud. Det är ingen vanlig klocka; utan en sol vars strålar förvandlas till guld (Incaguld?) vid varje hel timme. Klockan 12 är alltså hela solen guldärgad och mitt i natten är solen svart. Även här kan strålglansen bara nås av ett litet antal människor - upplagan är bara 88 exemplar.

Ett annat sätt att utnyttja Incafolkets soldyrkan är INCA-klockan från Yes-Watch, som visar solens upp- och nedgångar. På hemsidan avbildas klockan kraftfullt bredvid Machu Picchu.

En mer oroande utveckling visar klocktillverkaren Franck Muller som romantiserar förtryckarna genom sin modell Conquistador. Enligt tillverkaren är klockan ”inspirerad av mysteriet med outforskade världar” och man anknyter direkt till erövringstanken genom att säga: ”Conquistador är på rätt spår för att erövra själva tiden”. Men det stannar inte där. Man hyllar även Cortez, som krossade Aztekernas rike, genom att ge honom en egen klockmodell. Franck Muller skriver: ”Armbandsuret Conquistador Cortez är riktat till djärva män och kvinnor med starka övertygelser och som drivs av en känsla av erövring och äventyr.”.
______________________
Källor: Watch World, Wikipedia, Yes-Watch hemsida, Franck Mullers hemsida, Peder Nääs Sundemyrs artikel I Aftonbladet 091113

Slaverimuseet av Olof Rydström Krönika på Folket i Bilds hemsida 120909

Internationella Slaverimuseet i Liverpool borde vara okontroversiellt. Det finns ju ingen, inte ens extremhögern, som hyllar slaveriet. Men så enkelt är det inte. Rasismens grund är att framställa den egna kulturen som en normalitet och andras som kontroversiella. Gärna kryddat med fraser om hur upplyst och vetenskaplig man själv är och hur efterblivna andra är. Grunden för rasism och slaveri börjar inte med synen på andra - utan med synen på dig själv. Den som inte är nyfiken riskerar lätt att slira eller åtminstone tystna i frågor om mångkultur. Den som inte lika kritiskt granskar den egna kulturen som andras; kommer ofelbart att driva iväg mot främlingsfientlighet.

Problemen med skapandet av kulturell normalitet är att den leder till skamkänslor hos dem som avviker från normen och en underförstådd acceptans att granska dem särskilt hårt. En acceptans som lätt drar iväg mot rasism.

Därför är det bra att Slaverimuseet i Liverpool inte bara skildrar förtrycket. Offren är inga anonyma stackare som blir ”slavar” - utan förslavade människor med egen historia, kultur och drömmar. Det är viktigt att försöka undvika ordet ”slav” och istället säga ”förslavade”. Slaverimuseet beskriver frihetskampen genom att ge namn och ansikten åt motståndet: Slavupproren, de välorganiserade rymningarna, flygbladen mot slaveri, frihetskämparna, förebilderna och den protestkultur som utvecklades.

På en dataskärmskarta kan besökarna peka på olika platser och minnesmärken i Liverpool; för att se kopplingen till slaveriet. Beatles omsjungna gata Penny Lane är till exempel uppkallad efter en slavkapten. På en annan dataskärm kan man se de slott och herrgårdar som finansierats av slaveriet. På en tredje skärm visas vilka som ägde slavskeppen.

På väg ut stannar jag till i museishopen. För strax under fyra pund köper jag en bunt med faksimil om slaveriet på 17- och 18-hundratalet. Några av de hemskheter som inkluderas i paketet: Olika annonser om slavar till salu, samtida bilder av slavar, några av de dåtida slaverimotståndarnas bilder, prislistor för slavimport, bilder av tortyrinstrument för slavar, lista med handelsmän i Liverpools som var inblandade i slavhandeln, privata signalkoderna för ett slavskepp och ett faksimil av dödsrunan över ”afrikahandlaren” kapten Hughes - där han beskrivs som en ”kärleksfull äkta man, ömsint fader och ärlig man”. Museets budskap är glasklart: Ingen slavhandlare kommer någonsin att vila i frid. Ta heder och ära av dem!

Men Sveriges slavhistoria då? I vårt land står mannen som återinförde slaveriet, Louis De Geer, staty i Norrköping. Vilka slott ägde han? Vilka fler var inblandade? Hur investerades blodspengarna de tjänade på slavhandeln? Vilket är Sveriges idéhistoriska arv efter slaveriet? Varför nämner så få historieböcker att Louis De Geer var slavhandlare? Kan man lita på historiker som låter bli att berätta det? Vilken skuld har sådana historiker för rasismen i Sverige?

Sverige forever in my heart av Olof Rydström Recension av Niklas Orrenius ”Sverige forever in my heart”, Natur & Kultur Publicerad i Folket i Bild nr 8 2012

”Heidi är jättebra, tycker jag. Vi umgås privat.” Så säger Irena Alm, socialdemokratisk ledamot av kommunfullmäktige i Bjuv, när hon ska beskriva en av kommunens ledande sverigedemokrater Heidi Kronvall. På kommunnivå kan många stora politiska frågor reduceras till personlig vänskap eller fiendskap. Bland elitdebattörerna, däremot, gäller ofta principer utan verklighetsförankring. Niklas Orrenius, som själv är liberal, beskriver ett möte med rika nyliberaler i kretsen kring tidskriften Neo: Där handlar frågeställningarna mer om principiellt stöd till drogliberalism, nätets frihet o dyl än människors vardagsvillkor i de små bruksorter Orrenius besöker.

Vad händer i Sverige? Och varför händer det? Det är ingen liten frågeställning för en bok på strax under 300 sidor. Fokus ligger på främlingsfientlighet och bilden av oss själva. Eller ”fokus” är kanske fel ord… Niklas Orrenius granskar de ramar som omger föreställningar om olika identiteter - etniska, religiösa, regionala, kulturella, politiska och akademiska. Det handlar om ”rädsla, tolerans och migration”. De 23 reportagen var tidigare publicerade i Sydsvenskan, men har nu försätts med korta uppföljningar.

Niklas Orrenius är sökare snarare än moralist. Han komplicerar där andra generaliserar. Han är socialliberal i en tid av nyliberaler. Orrenius väjer inte ens för att ta upp kopplingar mellan kravliberalismen och Sverigedemokraterna, mellan arbetslöshet och främlingsfientlighet eller mellan självutnämnd elit och glesbygdsbor.

Niklas Orrenius arbetar ofta genom det enkla stilgreppet att bara redovisa intryck från dem han möter och lägga intrycken bredvid varandra. Och Orrenius möter många engagerade - men få verkligt höga makthavare. Han träffar nästan ingen människa som beskrivs rent illvilligt ond; men ändå några som skrämmer honom. Inte heller hyllas någon som rent god - eller, jo, det skulle vara Bengt Westerberg då! Alla har vi våra små politiska låsningar, men genom att öppet redovisa dem får läsaren möjlighet att se bortom författarens ideal.

Niklas Orrenius Sverigebild är kluven: Ibland kan företagen ha gemensamma intressen med folket, men den ideologiska debatten tycks föras högt ovanför vanliga människor. Orrenius ger inga enkla svar, men han komplicerar på ett nyfiket sätt. I en värld av ekonomism och rasism innebär det åtminstone en förståelse för människor som drabbas.

Myndighet hyllar kärnvapenforskare av Olof Rydström Publicerad i Proletären 120823

Kärnkraftens främsta lobbyorganisation i Sverige SKC - Svenskt Kärntekniskt Centrum - hyllar en av grundarna för det svenska kärnvapenprogrammet, Sigvard Eklund, med ett pris i hans namn. Detta administreras av KTH - Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.

Tidskriften Teknikhistoria beskriver hur Sigvard Eklund var mannen som ”skapade Sveriges atombomb”. Thomas Jonter beskriver i en akademisk uppsats Sigvard Eklunds roll som kärnvapenforskare: ”Redan 1948 blev den första FOA-utredningen om förutsättningarna för en svensk kärnvapentillverkning klar. /…/ Det skulle dröja ytterligare fem år innan nästa stora FOA-utredning blev klar. Huvudansvarig för utredningen var forskningschefen vid AE, Sigvard Eklund, som tidigare varit chef för kärnfysiksektionen vid FOA.”

Lobbyorganisationen SKC finns med som ett ”centra” på KTH:s hemsida. Där kan man under rubriken ”Forskning” läsa de betryggande orden: ”Säkerheten kommer först. Detta följer kärnkraftsindustrins allmänna strategi.” Alldeles under denna stolta proklamation kommer rubriken ”Sigvard Eklunds pris” - priset som alltså uppkallats efter den svenska kärnvapenforskningens pionjär. Det finns en mörk omedveten humor hos kärnkraftlobbyn.

SKC behöver inte vara rädda för någon granskning. Strålsäkerhetsmyndigheten är nämligen med och hyllar kärnvapenpionjären som en av finansiärerna bakom SKC! SKC finansieras av kärnkraftens jätteföretag: Forsmarks Kraftgrupp AB, Ringhals AB, OKG AB, Westinghouse Electric Sweden AB och just Strålsäkerhetsmyndigheten.

Som Proletären tidigare avslöjat (Se Proletären 091119/nr 47 2009) har Strålsäkerhetsmyndigheten även samarbetet med Kärnkraftlobbyn i nätverket Young Generation. Där flyter rollerna av granskande myndighet och lobbyism ihop. Bland annat har man firat semester tillsammans i Japan och haft medieträningskurser i Europeisk kärnkraftlobbyism.

Medverkande universitet i SKC är Chalmers, KTH och Uppsala universitet. Frågan är om ändå inte Chalmers slår något sorts rekord i retuscherad bild av Sigvard Eklund, när de skriver: ”Sigvard Eklunds tekniska kunnande och administrativa förmåga har i hög grad medverkat till att icke-spridningsavtalet verkligen blivit ett steg mot avspänning och fred.” Från att ha varit kärnvapenkonstruktör - så framställs han nu som fredens räddare.

Alltså… Om man skapar ett pris till minne av mannen bakom den svenska atombomben - hur frisk är man då i huvudet? Förra året skrev Anita Goldman i DN: ” Vem vill till exempel veta att vår civilisations elit, the best and the brightest, de som senare skulle anlända i lämmeltåg till Stockholm för att motta Nobelpriset i fysik (och som hade goda och långa liv!) faktiskt satt och räknade på vilken fallhöjd bomberna skulle åstadkomma den optimala förstörelsen” Goldman fortsätter: ”den så kallade civila kärnkraften kräver en hierarkisk säkerhets- och hemlighetskultur som är tvilling till krigsmaktens och långt från den demokratiska ordning vi tar för given.”

Steve Hassan beskriver på sin hemsida Freedom of Mind - om mind control och sekter - att det finns en sekteristisk kontrollmodell som kallas BITE. Den manipulativa organisationen ska sträva efter att kontrollera Beteende, Information, Tankar och känslor (eng Emotions) - BITE. I sin uppbyggnad strävar kärnkraftlobbyn med SKC i spetsen att uppfylla samtliga dessa. Till sin natur är kärnkraften en hemlighetsfull verksamhet. Normal journalistik som granskar beslut är inte tillåten. Bara ett fåtal invigda tillåts utföra granskningen och bestämma vad som ska granskas. Ofta har granskarna tidigare jobbat för kärnkraftföretag. Ibland ännu värre: Sigvard Eklund började som kärnvapenkonstruktör och slutade som granskare av kärntekniken och chef för IAEA - Internationella Atomenergiorganet - under slagordet ”atomer för fred”.

Det är en absurd värld; där man hyllar de framgångsrika oavsett hur smutsig bakgrund personen har. I kampen mot kärnkraftkritiker spelar kärnkraftlobbyn på känsloargument. Nobelpristagaren Hannes Alfvén var en varm kärnkraftmotståndare. Svante Lindquist beskriver i tidskriften Forskning och Framsteg hur KTH ville styra den officiella bilden av Hannes Alfvén: ”För att motverka att Alfvén framtonade främst som kärnkraftsmotståndare började nämligen KTH och hans egen institution att använda detta studiofoto av en blid och harmlös Alfvén i skjortärmar, vänligt leende in i kameran med huvudet på sned.” Det är slående att dagens kärnkraftlobby aldrig bemöter Alfvéns skarpa argument mot kärnkraft - utan framställer honom som en vänlig gubbe som på ålderns höst kämpade mot kärnvapen.

Ingen normal person skulle någonsin hylla en kärnvapenforskare. Det krävs en djup sektliknande indoktrinering för att komma på tanken att uppkalla ett pris efter Sigvard Eklund.

En lustifikation av Olof Rydström Krönika publicerad på Folket i Bilds hemsida 120709

Ha ha - eller inte…

Satir och ironi hjälper oss att se världen klarare. Genom satiren betonas motståndarens svaga argument till den gräns där de blir komiska. Därför tvingar satiren fram en skärpning av politiska resonemang. Satir och politisk ironi är alltså folkbildande och skapar ett bättre debattklimat. Men det finns ett ogräs som ibland felaktigt kallas satir: Lustifikationen.

Kommentarer om andras utseende eller ovanor kan aldrig bli satir eller ens ironi. De är definitivt inte politiska. Det kanske låter oskyldigt att håna någons utseende eller ovanor - men utgör ett hinder för att tänka klart.

Lustifikationen är fördummande. Den spelar på fördomar. Istället för att tvinga fram en skarpare argumentation; så skapar lustifikationen ett sorts fylleflabb. Människor som hånar andra för utseende eller allmänmänskliga svagheter är inte socialt kompetenta - utan mobbare. Och som nästan alla mobbare har de ofta en dålig självbild, som de försöker dölja genom att angripa andra.

Det går inte att försvara sig mot en lustifikation. En del skrattar gråtande med och hoppas att det inte ska bli värre. En del seglar bort i tysthet. Få blir arga. Man ska ju inte bli arg, sägs det. Man ska inte förstöra stämningen. Man ska inte så mycket. Jag tycker mig ha märkt att många medier hellre gör lustifikations- än satirprogram. Satir är inte bara svårt; man måste ju tänka igenom styrka och svagheter i olika argument.

Dessutom är lustifikationen så lätt att tillverka. En lustifikation är aldrig intelligent. När man saknar argument; drar man till med en lustifikation. Det är lätt att stolleförklara någon. Det är svårare att säga att man haft fel. Genom sin jargong låser man sig både i tankemönster och socialt nätverkande. Det blir en klistrig spindelväv som är svår att klippa upp.

Åtta direktörer - noll arbetare av Olof Rydström Publicerad i Proletären 120629

Det finns inga LO-arbetare som sommarpratar. Det fanns det inte förra året heller. Och inte året innan…

I år är det alltså åtta VD:ar och entreprenörer och noll LO-arbetare. Så skapas radiomys. Sébastien Boudet (14 juli) är förvisso bagare i grunden, men driver eget företag.

Direktörer och akademiker anses ha djupa livserfarenheter som är så generella att alla är intresserade av dem. Arbetares erfarenheter ses som personliga, individuella och privata - ja, nästan tarvliga att delge andra.

Arbetare betraktas som ytliga, styrda av reptilhjärnan. Om man ändå försöker skildra arbetares vardag anklagas man för ”diskbänksrealism”. Att en arbetare själv skulle kunna skildra sitt liv anses otänkbart. En arbetare betraktas nämligen som motsatsen till kreativ - nästan lat intill sinnesslöhet - om de inte hetsas till att arbeta. Direktörers livserfarenheter är okontroversiella, men arbetares livserfarenheter är kontroversiella.

Med ett fint ord kallades det förr ”problemformuleringsprivilegiet”. Frågorna ställs på ett sådant sätt att svaren är givna. Min poäng är inte att P1 nekar radiotid till politiskt medvetna arbetare att sända propaganda för vänsterståndpunkter. Poängen är tvärtom att det gäller alla LO-arbetares livserfarenheter - även politiskt oerfarna. Bara tanken att en arbetare skulle kunna ha ett lika djupt känsloliv som en direktör tycks hädisk.

Det är debattens villkor. Att ge arbetare allmänmänskliga känslor är revolutionärt! Man kan kritisera forskningsmetoder i ekonomi och sociologi som utesluter arbetares erfarenheter. Men sådan forskning blir ändå ofta ointressant ur ett arbetarperspektiv. Värre är den offentliga debattkultur som underförstått sorterar bort arbetare. Den sprider bilden av hjälplöshet bland LO-arbetare. Som om vi inte är värda lika mycket som andra.

För övrigt slår P1 någon sorts reaktionärt rekord den 2:a juli. Då ska Amirzai Sangin, IT- och telekommunikationsminister i Afghanistan, sommarprata. Praktiskt taget alla anständiga medier i hela Världen betraktar den afghanska regeringen som tillsatt genom valfusk. Men i Sveriges Radio tillåts odemokratiska regimers ministrar pladdra i timmar utan att journalister får ställa en enda kritisk fråga.

Om man kryssar runt VD:arna; finns det ändå några sommarpratare som kan vara värda att lyssna på: 23 juni - Anja Pärson, skidstjärna, 30 juni - Yngwie Malmsten, rockikon, 6 juli - Neneh Cherry, 8 juli - Klara och Johanna Söderberg från bandet First Aid Kit, 11 juli - Heidi Andersson armbrytare, 14 juli - Sébastien Boudet, bagare och konditor, 15 juli - Thorsten Flinck, skådespelare, regissör, 19 juli - Jan Lööf, författare, illustratör, 27 juli - Marta Vieira da Silva, fotbollsspelare, 2 augusti - Elise Lindqvist, volontär, 9 augusti - Shima Niavarani, skådespelare och artist, 15 augusti - Ison Glasgow, artist och radiopratare, 19 augusti - Henrik Dorsin, skådespelare, komiker och sångare.

Analfabeter legosoldater för Sverige av Olof Rydström - Publicerad i Proletären 120518

Analfabeter med några få dagars vapenträning krigar för Sverige i Afghanistan.

Sveriges nya legosoldater i Afghanistan består till stor del av analfabeter. Det medger nu den svenska militären. Legosoldaterna förväntas kriga och dö för Sveriges ockupation av Afghanistan. Men betalningen är usel och de saknar tillgång till de försäkringar, skyddsutrustningar och sjukvård som övriga svenska soldater har. Skvadronchef Henrik Peters konstaterar på militärens hemsida att: ”De har ju en fattig situation Lönerna räcker inte till för alla omkostnader. De hittar vägar för att lösa det vardagliga för att överleva”

Militären framställer legosoldaterna som ”vakter” och inte beväpnade soldater. Skillnaden är väldigt liten - bland annat får ”vakterna” inte genomsöka hus. Projektet kallas för CIP - Critical Infrastructure Protection. Begreppen ”vakt” och ”skydda” blir i praktiken alibin för att inte ge dessa människor tillgång till samma förmåner som våra egna soldater. Eftersom ”vakterna” inte har tillgång till säkert boende i det svenska fortet eller bepansrade transporter; är de i själva verket lättare måltavlor än de svenska soldaterna. Säkerheten för legosoldaterna varierar stort mellan olika posteringar, enligt militärens hemsida: ”Vissa CIP-chefer säger att deras postering inte varit inblandad i strider på ett halvår medan andra uppger att de regelbundet blir attackerade”

I svenska media gör man stor sak av en liten minskning av den svenska militära truppen i Afghanistan. Men i själva verket ökar dramatiskt antalet soldater under svenskt befäl. Redan har 1500 legosoldater anställts i Regional Command North - det område där det svensk-finska ansvarsområdet finns. Det är en tre gånger så stor truppstyrka som den svenska! En liten minskning av den svensk-finska truppen ersätts av en stor rekrytering av legosoldater.

Sveriges Krigsmakt tränar ”vakterna” under en handfull utbildningsdagar. Men bristerna är stora och den svenska militären medger att: ”I andra byar kan det vara mer oorganiserat och CIP-vakter som ska vara på plats har låtit någon annan vakta i deras ställe”. Det är oklart vem som har ansvar för att vapen kommer i orätta händer. Kan man kräva att analfabeter efter ett par dagars vapenträning ska ställas till svars för att de låter någon annan hantera vapnet - eller bör vi ställa kravet på ockupationsmakten, d v s Sverige?

Frågan om ansvar ställdes på sin spets när en grupp legosoldater nyligen besköt en svensk-finsk patrull vid staden Sheberghan. Den svensk-finska patrullen sköt tillbaka. Överste Anders Löfberg konstaterar att: ”Vi har ett bra samarbete med CIP-vakterna men här utsatte man både sig själva och oss för fara. Våra soldater agerade helt enligt våra insatsregler när de sköt tillbaka.” Löfberg skriver att de legosoldaterna ”erkände” sitt misstag. Men vem är ytterst ansvarig för att beväpna dem och för deras bristfälliga militära utbildning?

Erik Berglund konstaterar på militärens hemsida att: ”Både CIP-vakter och motståndsmän rekryteras ur samma grupp arbetslösa män.” Försvarets Karin Eriksson går ännu längre och skriver att ”många är rekryterade från motståndarsidan”. Berglund beskriver hur Sverige arbetar för att slå in en kil mellan befrielserörelsen och vakterna: ”Vakterna uppmanas organisera sig bättre så att det blir lättare så att det blir lättare för dem att sätta tyngd bakom sina krav.” Gruppchefen David Olofsson konstaterar: ”Då blir det lättare för oss och de afghanska säkerhetsstyrkorna att åstadkomma förbättringar” Man arbetar alltså enligt den gamla klassiska imperialistiska tekniken att söndra och härska - att ge vapen och pengar till en liten grupp som ska jaga andra som i grunden tillhör ”samma grupp arbetslösa män”.

I samband med löneutbetalningarna till legosoldaterna genomför det svenska militära PSYOPS-teamet en propagandaföreställning om den svenska synen på demokrati och mänskliga rättigheter. Man kan undra om Sveriges vapenaffärer med Saudiarabien och synen på kvinnor i Saudiarabien är en del av informationsmaterialet? Militärens Karin Eriksson konstaterar att: ”Huvuddelen av vakterna kan inte läsa och PowerPoint-presentationen innehåller därför bara bilder.”

Erik Berglund skriver: ”För att avgöra om en person ska få vara med i CIP-projektet används biometri för att personens rätta identitet ska kunna styrkas. Om resultatet exempelvis kan kopplas till bombtillverkning och annan kriminell aktivitet så får vederbörande inte anställning som CIP-vakt.” Det låter ju betryggande - men vilka är det då som Sverige väljer att samarbeta med i Afghanistan? Karin Eriksson beskriver militärens syn på läget: ”I ett land som härjats av krig under många år är det svårt att navigera med en svart-vit kompass. Krigsherrar som i andra länder hade riskerat att hamna inför domstol sitter idag på höga maktpositioner.” Militären väljer alltså att i detalj granska arvsmassan hos sina dåligt betalda legosoldater - samtidigt som man medvetet samarbetar med rent kriminella krigsherrar.

Ofta brukar sägas att en persons trovärdighet ökar om denna är beredd att riskera livet för sin övertygelse. Omvänt försvinner trovärdigheten om man är beredd att döda för sin tro. Nu har svenska militären nått en ny moralisk bottennivå; när man betalar analfabeter för att kriga.

Ursprungsfolk i tre klimat av Olof Rydström - Publicerad i Fjärde Världen nr 1 2012

Etnografiska Museet i Stockholm tjuvstartade sin nya basutställning ”Ursprungsfolk i tre klimat” med dubbla föreläsare: Aaju Peter är jurist, kläddesigner och taleskvinna för inuiterna i Canada. Ann-Helén Laestadius är journalist, författare och same.

Peter beskrev i två föreläsningar hur villkoren för inuiterna påverkas av faktorer de inte kan styra över: Internationella förbud mot handel med sälskinn, klimatförändringar och jakt på råvaror. Aaju Peter pekade även på en rad uppfinningar som inuiterna har för att skydda sig mot det hårda klimatet: Hur man syr vattentäta kläder, hur man genomför en lamptändningsceremoni, hur man skapat ”larm” för att se när sälarna dyker upp i vaken, hur man skyddar små barn från kylan genom att sy kvinnornas kläder på ett speciellt sätt, hur man använder ben och skinn till vardagsföremål - eftersom trä saknas.

Ann-Helén Laestadius beskrev mycket gripande hur hon som barn skämdes för sin samiska bakgrund och därför förnekat den - Laestadius såg det som hennes mammas kultur och inte sin egen. Skildringen av kulturkrockar ur ett barns perspektiv ledde henne att skriva romaner om samiska uppväxtvillkor. Laestadius har fått kämpa för att hennes barn ska få rätt att lära sig samiska i Stockholm.

Föreläsarna kompletterade varandra väl. De skildrade de yttre och inre villkoren för ursprungsfolk i norr. De beskrev kampen för kulturens överlevnad för någon som lever ett mer traditionellt liv och den som lever i den moderna medievärlden. Nu finns planer på att filma Laestadius böcker.

Föreläsningarna arrangerades i samarbete med Etnografiska Museets Vänner och Canadas ambassad.

Förövarnas ordval av Olof Rydström - Krönika publicerad på Folket i Bilds hemsida fib.se 120324
Det kallades ”tvångssterilisering”. Det är förövarnas ordval. Att vi än idag använder förövarnas ordval beror på historielösheten. Att kalla övergreppen mot 60 000 människor för könsstympning låter så illa. Det anses viktigare att försöka förstå de dåvarande makthavarnas världsbild än offrens lidande.

Sommaren 1948 skedde de så kallade ”tattarkravallerna” i Jönköping. De pågick i ett par veckor och drabbade resandefolket. De misshandlades och många hem förstördes. Rasisterna var ivrigt påhejade av tidningarnas hets mot ”tattarplågan”. Det finns ett namn för sådant. Det kallas pogromer. Men ingen skribent kallar det som hände i Jönköping för pogromer. Pogromer sker i andra länder. Inte i Sverige.

Tusentals barn ”tvångsomhändertogs” därför att föräldrarna tillhörde resandefolket. Det rätta ordet är barnstöld. Barnstöld är inte ett omtänksamt ”omhändertagande” - utan ett medvetet övergrepp i syfte att utradera en folkgrupp. FN kallar det en form av ”folkmord”( http://www.un.org/millennium/law/iv-1.htm).

Resandefolket vill bli erkänt som en egen folkgrupp - men Riksdagen har bestämt att resande ”kan” räknas in i den romska minoriteten. Ordet ”kan” är här viktigt. Om man verkligen skulle räkna in resandefolket i den romska minoriteten; blir konsekvenserna för minoritetspolitiken stora. Till de 30 000 romerna skulle man föra en grupp resande på minst 35 000 (Källa Nationalencyklopedin). Antagligen många fler. De resande skulle inte bli en liten delgrupp i den romska. De skulle bli i majoritet - OM man tog ordet ”kan” på allvar vill säga. Men det gör naturligtvis inte politikerna. Istället har de gjort romani chib till huvudspråk för den romska minoriteten - inte resandefolkets språk: svensk rommani. Här vill jag understryka att jag inte ifrågasätter romani chibs status som minoritetsspråk. Tvärtom, det är utmärkt att det ges minoritetsstatus! Min måltavla är politikernas syn på resandefolket.

Resandegruppen ses som något oklart som inte i sig själv är gott nog. Några som inte själva får bestämma vad de vill kalla sig. Metoderna ändras, men makten över språket ligger fortfarande hos makthavarna - nu som då. Politikerna är eniga över partilinjerna i denna syn. Makthavarnas arrogans är sig lik oavsett parti: Man skiter i resandefolket!

Slottskulturen av Olof Rydström - Publicerad i Proletären 120405

Vem drömmer inte om ett eget lantslott! Men varför betraktas slottskultur alltid som finkultur?

”Engelska slott och herrgårdar” låter som en vanlig myspryl SVT brukar sända för att hylla överheten. Men skenet bedrar. I första avsnittet får vi följa familjen Long i Wiltshire. De tillhör inte den uradel som upptecknas i Domesday Book 1085. Istället börjar Long som boskapstjuvar på 1400 - men slutar som vördad adel och kungens förtrogna. Genom hot, våld och giftermål växer deras makt generation efter generation i det som är överhetens klasskamp. Slutligen är de så mäktiga att den ursprungliga herrgården South Wraxall bara blir en liten del i ett grandiost slottsimperium. Men så kommer dåliga tider och släkten tvingas steg för steg sälja allt. Nu ägs South Wraxall av Gela Nash (Juicy Couture) och den förre Duran Duran-basisten John Taylor.

Godsägarna kunde i symbolisk form väva in hänvisningar till den ekonomiska grunden för sin rikedom får- och boskapsskötsel. Även den tidens närhet till döden speglas i kulturen: Munkar kunde respektlöst avbildas som apor efter en engelsk ordlek: monks (munkar) och monkeys (apor). Men döden själv skulle man ha respekt för: En öppen spis förvandlas till ett memento mori - kom ihåg att du är dödlig. Lik vedträna brinner vi, men kommer att sluta som en rökpuff i himlen.

Att de befästa borgarna under 14-1500 talen förvandlades till glassiga slott utan större bevakning är tecken på att klasskampen nått en ny nivå. Överheten samarbetade allt mer om principen för en stabil stat med lagstiftning som gynnade dem. Kvar som bevakning i familjen Longs herrgård South Wraxall är en större portvaktstuga, men ingen ringmur. Den behövdes inte. Underklassen saknade medel att ta över statsapparaten. Hopplösheten skapade myten om de belevade rika som historiens och nationens fanbärare. Det saknades verkliga alternativ när den dynamiska medeltiden ersattes av den stabilt reaktionära renässansen.

Något århundrade tidigare, på 1300-talet, hade bröderna Limbourg målat en kalender med de nästan ikoniska bilder av medeltiden vi är vana att se. Här arbetar bönderna på åkrarna, festar finfolket, och jägarna får sina villebråd. I bakgrunden ser man de ståtliga borgarna som en manifestation av makten. Några århundraden senare är borgarna föråldrade. De behövs inte längre som försvar av familjeförmögenheterna. När borgarna blir till slott och inte längre är befästa; så hamnar själva husen i förgrunden, som på 1600-talets kopparstick.

I boken Slotten i Loiredalen skriver Jean-Marie Pérouse De Montclos om slottet Brissac: ”Ett slott tränger bort ett annat, breder ut sig på dess grund, återanvänder dess byggmaterial. Ingenting kan bättre illustrera detta nästan rituella kretslopp än slottet i Brissac. Det moderna slottet har dock ännu inte utplånat det gamla, för två äldre runda torn finns kvar.” Brissac ger en bild i sten av hur skyddet av överklassens ställning ändras: Från militär försvarsborg till vräkig lyxbostad. De båda skenbart oförenliga stenhusen tycks organiskt växa in i varandra. Pampigheten är deras gemensamma nämnare. Syftet är att imponera. På medeltiden fördes kampen med vapen. Nu förs kampen med kulturen. Slottens kulturella fernissa blir ett alibi för att se ned på det man ser som obildad pöbel. Men även en varning till fattiga: Så här mäktiga är vi - lilla du vågar väl inte sätta dig upp mot oss!

När Pérouse De Montclos kallar 1600-talsslottsdelen för ”det moderna slottet” - ja, då tror jag han träffar helt rätt. Vi lever fortfarande med föreställningen att överheten har en djupare kultur än arbetare. De vill fortfarande få oss att känna oss bortkomna.

Våra hundra år med radio och tv av Olof Rydström - Recension av Lasse Bobergs och Arne Weises bok "Våra hundra år med radio och tv" Publicerad i Folket i Bild nr 3 2012
Sammantaget har de två författarna jobbat 100 år på Sveriges Television och Sveriges Radio. Genom korta dialoger sammanfattar de nu sina intryck. Vad hände bakom kulisserna? Hur startade publiksuccéer som 10 000- kronorsfrågan, Filmkrönikan, Café-programmen, Ett med naturen, HAJK, Barnjournalen eller Björnes Magasin? Hur blev Bosse Parnevik känd? Men också interna bråk redovisas: Varför fick nyhetsuppläsaren Olle Björklund sparken? Varför avgick Nils Erik Baehrendtz? Här en ögonblicksbild från Arne Weises möte med Lennart Hyland om planeringen av barnprogrammen:

”- Skit!
Han bläddrade bland ytterligare ett par papper.
- Dynga!
Sedan slängde han hela pappersbunten på golvet.¨
Jag lämnade mötet. Håkan Unsgaard vågade inte bråka med Lennart, utan bad sin sekreterare att samla ihop alla papper och kalla in mig igen. Efteråt sa Unsgaard:
- Ska du inte kunna klara några jävla vänsterkärringar?
- Nej, det kan jag inte.”

Det finns risker med att skriva en bok om ett ämne där man själv deltagit i historien. Man kan se ned på kritiker och föraktfullt utlämna alla som hindrat en att förverkliga storstilade planer. Men särskilt Arne Weise har en förmåga till klarsyn som man saknar hos många mediepersonligheter. Han kan till och med visa förståelse för dem som på 1970-talet öppet motarbetade honom på grund av politiska åsikter. Weise är nära vän med f d moderata riksdagsledamoten Henrik S Järrel. Tillsammans gjorde de tv-programmet ”Mössen i filmarkivet”.

Det är en eftertänksam bok om vad som skapar debatt, om kvinnornas intåg i media, om politiken i Sveriges Television. Det är en riktigt bra bok. Inte alls bara någon mysbok, som man skulle kunna befara. Ja, köp den, läs den, bli folkbildad!

Kärnkraft under vattnet av Olof Rydström Publicerad i Proletären 120216

Försvarstillverkare planerar ny sorts kärnkraftverk. Miljövänner protesterar.

Franska militärföretaget DCNS har planer på att lansera en helt ny sorts kärnkraftverk kallat FlexBlue. De ska ligga 60-100 meter under vattenytan och kontrolleras via kablar till stranden. Målgruppen är bland annat utvecklingsländer som inte har råd att bygga egna kärnkraftverk. Nu kan de köpa en paketlösning, istället för att bygga allt själv. Ett stort problem med de nuvarande kärnkraftverken är att de måste projekteras individuellt. Med FlexBlue skulle man istället få kärnkraftverk tillverkade enligt löpande-band-principen. De är 100 meter långa och med en diameter på 12 meter - därmed också flyttbara standardenheter. Det blir billigare och de behöver inte ha allt teknisk kunnande. The Guardian talar om priser på några hundra miljoner euro - jämfört med fem miljarder euro för en ny landbaserad reaktor. Kylningen, som är ett stort problem för kärnkraftverk, sägs vara enklare att lösa under vattnet. Nackdelen är att man inte har samma effekt som ett stort kärnkraftverk. Forbes beräknar att FlexBlue kopplas in i elnäten 2016.

DCNS är mest känt för att tillverka atomubåtarna till Franska marinen. Nu försöker man alltså utvidga försäljningen till ”fredlig” kärnkraft. Företaget är ett av Europas största vapenföretag och skeppsbyggare. 2010 inleddes en utredning om misstänkt korruption och mutor mot tjänstemän i DCNS vid försäljning av vapen till utvecklingsländer.

Till tidskriften Allt om Vetenskap säger Anne-Laure Méladeck från organisationen Sortir du nucléaire: ”I det här fallet handlar det om en anläggning som kommer att vara placerad på en sandbank. Den kommer att vara utsatt för stormar och havsströmmar. Risken är stor att radioaktivitet läcker ut. Om en olycka sker sprider sig radioaktiviteten snabbare i vattnet än i luft och utan möjlighet till kontroll. Mardrömsperspektivet är att en supertanker havererar på ett kärnkraftverk under vattnet.”

Miljövänner har även uttryckt farhågor att varmvattnet från reaktorerna kan påverka känsliga marina ekosystem. Men i Frankrike är kärnkraften landets viktigaste elproducent med nästan 80 % av elmarknaden. Få politiker vågar ifrågasätta kärnkraftindustrin - särskilt om den är lierad med försvarsindustrin.

Även säkerheten mot angrepp kan vara ett problem. Tidskriften Wired konstaterar att bara transporten till förankringsplatsen skulle kräva en flotteskort. Lägg till detta övervakningen när anläggningarna är i drift. Om konceptet FlexBlue blir framgångsrikt; kan det skapa en ny säkerhetspolitisk strategi - åtminstone regionalt.

På DCNS hemsida talar man lugnande om ”beprövad teknik”, ”beprövad reaktor design” och om företagets 40-åriga erfarenhet av kärnteknik. Man försöker sälja in FlexBlue som vore det en normal produkt inom energiområdet. Om ett företag försöker sälja in en helt ny sorts produkt med argumentet att det är en ”beprövad teknik”; bör det ringa varningsklockor.

Gud i Sverige Recension av Göran Häggs bok ”Gud i Sverige” av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 1 2012
Tusen år av Kristendom på 500 sidor. En ateists försök till opartisk bok om hur religionen påverkat Sverige. Hägg vill sätta in tron i ett samhällsperspektiv. De yttre tecknen på religiositet understryks och teologin tonas ned. Boken är således mer historielektion än sökande efter Gud.

Medeltidens religiösa konflikter framstår i flera fall som mycket levande än idag. Spår av asatron finns fortfarande kvar. Frågan hur Sverige kristnades blir frågan om Sverige blev helt kristet? Hursomhelst är de svenska medeltidskyrkorna unikt välbevarade. En av få gånger Göran Hägg framför kritik är när han påminner om att Sverige är ett av få europeiska länder som inte satt upp någon kyrka på Unescos världsarvslista.

Mycket av religionens yttre handlar om ceremonier och kontroll av människor. Det återkommande draget i högtidligheterna ger sken av den gudomliga evigheten. Kontrollbehovet kan slå över till förföljelse som under häxprocesserna på 16- och 1700-talen.

Ofta tar sig levnadsförhållanden i samhället även religiös form. Göran Hägg skildrar skillnaderna mellan frikyrkligheten och högkyrklighet under slutet av 1800-talet. Överhetens behov av att manifestera sin makt och de fattigas strävan efter ett mål i tillvaron skapade skilda världar under samma Gud.

Det stör mig att Göran Hägg skriver lika mycket om udda sekter som religiösa folkrörelser. Det ger en skev bild av vad religiositet är. Han betonar ofta det extrema både i känslor och i yttre attribut. Avvikande religiösa beteenden fascinerar honom, medan det vardagsreligiösa ofta saknas. När teologin tonas ned så mycket; blir drivkrafterna bakom ett liv i religiositet dunkla. Den religiösa insikten, ett mål och en mening med tillvaron, är svårfångad om man inte själv är troende. Men som en introduktion till frågeställningar om religionens roll i dagens Sverige fungerar boken.

Dödligt snygg av Olof Rydström Publicerad i Proletären 120119

James Bond har alltid en Omega-klocka. Svenska Flygvapnet har nu skaffat ett eget litet klockmärke. Stora annonser i de fina tidningarna visar bilden på en skäggig man med bar överkropp. Han trycker ett stort blaffigt armbandsur mot ansiktet och intar fosterställning. Texten berättar att en Sjöö-Sandström-klocka minsann är Flygvapnets officiella armbandsur. Försiktigtvis nämner man inte att det användes av JAS Gripen-piloterna under kriget i Libyen. Uniformer är snygga, men krig är smutsigt.

För tio miljoner fick Flygvapnet ett tusental armbandsur av den speciellt framtagna modellen UTC Skydiver. Klockan skulle klara påfrestningarna i ett stridsflygplan. I pressen kallas Sjöö-Sandströms armbandsur för ”lyxklockor”. En UTC Skydiver kostar drygt 20 000. Flygvapnet fick armbandsuren för ungefär 10 000 - under halva butikspriset.

De bästa mekaniska armbandsuren har en tourbillon - en komplicerad mekanism för att minska gravitationen. De allra finaste lyxklockorna innehar ofta det som kallas Genève-sigillet - en kravlista på mycket hög inre finish med putsning av alla hundratals delar. Armbandsur med både tourbillon och Genève-sigillet kostar hundratusentals kronor. När jag lusläser Sjöö-Sandströms egen beskrivning; framgår det att de inte tillverkar urverket själva. De köper ett färdigt verk och sätter det i en flashig design. Ingen ärlig horolog skulle peta med en lång pinne på ett armbandsur med isticksurverk. Det låtsas vara en unik teknisk lösning, men är bara ett kletigt fodral. Man får större respekt genom att köpa en billig Casio för 300. Då låtsas man åtminstone inte.

Urmakeriläran går tillbaka till sådant som Antikytheramekanismen under Romarriket. Armbandsuret utvecklades som ett militärt behov av snabb precisionsmätning ur det fredliga fickuret. I krigssituationer måste anfall ske på sekunden rätt klockslag. Samtidigt ökade industrialiseringen behovet av tidmätning. Under 1800-talet utvecklades därför den folkliga schweiziska urmakerikonsten till en hel industri - med några föregångare och efterföljare: Blancpain 1735, Jaquet Droz 1738, Vacheron Constantin 1755, Girard-Perregaux 1791, Baume & Mercier 1830, Longines 1832, Jaeger LeCoultre 1832, Omega 1848, Patek Philippe 1851, Tissot 1853, Eterna 1856, Chopard 1860, Zenith 1865, Audemars Piguet 1875, Movado 1881, Breitling 1884, IWC 1885, Atlantic 1888, Certina 1888, Doxa 1889, Universal 1894, Rolex 1905, Ebel 1911, Mido 1918, Corum 1955, Rado 1957, Endura 1966, Tressa 1966. Pust!

Den moderna människan blev ett ur-djur. Men sedan kom konkurrens från billiga elektriska armbandsur. Varumärken som Raymond Weil och Maurice Lacroix skapades under 1970-talet som försök att lägga sig på en prisnivå mellan de dyraste och 300-kronorsklockorna. Swatch kom 1983 med den billiga slit-och-släng-klockan. Många äldre klockmärken omorganiserades från pålitlig folklighet till prestigemärken med ”ambassadörer” - kändisar som viftar med deras klockor i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Franck Muller (1991) säljs in som en komplicerad klocka för kändisar. Men det gäller att ha en kändis som ger rätt framtoning. Breitling vill vara en pilotklocka med ambassadören John Travolta. Omega är såklart klockan som landade på Månen - men för säkerhets skull är även Nicole Kidman och George Clooney ambassadörer. Jean-Michel Cousteau dyker med Doxa. Ebels ambassadör är Claudia Schiffer.

Frågan är inte om Flygvapnets klockor är lyxiga. Frågan är om de lyckats skapa positivt spinn genom att förknippas med ett påstått prestigemärke - samtidigt som piloterna krigade i Libyen. Ur Flygvapnets perspektiv kan tio miljoner vara billigt för att synas i glamorös reklam. Sjöö-Sandström marknadsförs genom kommunikationsbyrån Frankenstein. Jo, det är sant!

Krigare Recension av Johanne Hildebrandts bok ”Krigare - ett personligt reportage om de svenska soldaterna i Afghanistan”av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 12 2011
Svenska soldater behövs i Afghanistan, anser Johanne Hildebrant. Hon beskriver soldatlivet med alla dess aspekter: Vänskapen, farorna, det privata och det yrkesmässiga. Hon tar soldaternas parti - mot byråkrati och politisering. En inbäddad krigsreporter med ett underifrånperspektiv på soldatlivet. Hildebrandt romantiserar inte soldaterna, men hon betonar de sidor av krigarna (hennes ordval) som är mindre aggressiva. Enligt Hildebrandt försvarar soldaterna - de ockuperar inte.

Soldaterna är yrkesofficerare, sjukvårdare, poliser, tekniker och arbetslösa. Gemensamt har de viljan att se världen. Många vill göra en god gärning. Alla är träningsfreaks. Några har problem med jämställdhet. Hildebrandt blandar stridsscener med instick om soldaternas privatliv. Strax efter order om anfall filmar en av soldaterna sig själv: ”Hej, hej, mamma. Allt är bra!” Bilden blir att krigarna egentligen är vanliga hyggliga Svenssons med ganska sunda bondförnuft. Men samma människor som är beredda att dö för andras frihet är här också beredda att döda. Där börjar problemen.

Det journalistiska kravet på allsidighet glimtar bara till vid några få tillfällen. Här en beskrivning av striderna runt Mazar-e Sharif: ”Krigsherrarna återtog staden tillsammans med amerikanska specialstyrkor den 9 november 2001. Tvåtusen talibaner som gav upp dödades och det finns många obekräftade uppgifter om etnisk rensning och massmord. Av denna del av stadens historia fanns dock inte ett spår kvar. Numera pågick en byggboom i Mazar-e Sharif, enorma lyxvillor med torn och gnistrande kakel på fasaderna byggdes för gud vet vilka pengar.” Just det! Det stannar där. Hildebrandt kollar aldrig uppgifterna om massmord eller var pengarna till lyxvillorna kommer ifrån. Citatet kanske får rapporteringen att låta allsidig. Men tanken att på allvar granska den egna sidan saknas.

Johanne Hildebrandt syn på media är problematisk: ”Debatten om insatsen i Afghanistan hade förvandlats till en show där läsare kunde rösta för eller mot närvaron.” En stor grupp som inte vill att Sverige ska kriga saknar nästan helt representanter i Riksdagen. När man på några få debattfora kan rösta om insatsen - beskriver Hildebrandt det som en ”show”. Bara de med rätt åsikt anses kompetenta: Håll med eller håll käft.

Jag tror de flesta fredsvänner läser krigsförespråkarnas artiklar och försöker bemöta deras argument. Men jag ser inte samma intresse för fredsvännernas frågeställningar bland inbäddade journalister. De saknar nyfikenhet.

Massor med godis av Olof Rydström Publicerad som krönika på Folket i Bilds hemsida fib.se december 2011
Varför ska man äta något annat än godis? Det finns ju tandkräm!

Nationalekonomernas syn på reklam har ändrats i grunden. För några decennier sedan såg de flesta ekonomer ofta reklamen främst som en utgift. Tanken att reklam skulle betraktas som en investering tycktes för de flesta nationalekonomer väldigt luddig. Det var ungefär som om företagaren köpt en lott för företagets pengar och i bokföringen försökte få det att se ut som en vettig investering. Reklam betraktades som oseriöst. Ur ett företagsperspektiv var reklam en säker kostnad som skulle leda till mycket osäkra intäkter. Det lät inte som en vettig investering.

Ur kundernas perspektiv var läget inte mycket bättre: Den marknadsekonomiska teorin säger ju att människor gör ekonomiskt rationella val - teorin om en så kallad ”Economic Man”. Det innebär att köpare och säljare, per modelldefinition, i genomsnitt är välinformerade. Kortsiktigt kunde nationalekonomer kanske acceptera att reklamen kan leda till felaktiga prioriteringar; men långsiktigt skulle människor lära sig att enbart frekventera seriösa företag. Och ett seriöst företag behövde inte slösa bort sina pengar på reklam.

Ändå fanns reklam. Som en irriterande påminnelse att teorin om den påstått rationella ”economic man” inte riktigt fungerade tillfyllest. Och reklamen verkade inte minska i omfattning, Viktiga delar av samhället, som dagstidningar, privata radio- och tv-stationer och biografer, var helt beroende av reklamintäkter för sin existens. Den tidens nationalekonomer struntade därför ofta i att analysera media. Dessa företag passade inte in teoribygget. Begreppet ”media” klumpades ofta ihop med kultur och stämplades som något obegripligt och känslomässigt, ja rent irrationellt, som inte var riktig nationalekonomi. Ändå fanns alltså dessa företag. Reklamen var svår att snacka bort.

Men även ur ett medieperspektiv är reklamen ett problem. Nyhetsmedia har skapat en image av trovärdig och objektiv nyhetsjournalistik, men betalar journalisternas löner med annonsörernas pengar. Och det syns ju också direkt vilka som annonserar! Det går liksom inte att dölja för publiken. I alla fall inte på ett enkelt sätt. Allt som handlade om reklam blev problematiskt och krävde nya teorier.

En paradox är att reklamen som form är ny och modern - samtidigt som reklamen tvingas spela på en rad gamla fördomar från det förindustriella samhället. Stereotyper är reklamens livsrum. Där skiljer den sig från den industriella liberalismen - som hade en progressiv syn på likhet mellan människor (åtminstone likhet mellan dem som hade pengar). Reklamen måste däremot på kort tid sända snabba signaler i sitt budskap. Där finns inget utrymme för mångfacetterade människoskildringar. Iakttagaren måste snabbt kunna urskilja schablonerna: En direktör är man och ska alltid avbildas i mörk kostym. En miljökämpe måste alltid se flummig ut. Man måste gifta sig i kyrkan och bruden måste ha långklänning. För att ta några enkla exempel. Jag tror dessa stereotyper har varit med och skapat en backlash för den liberala tanken på individens frihet. Kanske finns det en koppling mellan religionens återkomst och reklamens ökade betydelse. En gemensam önskan att se människor som stereotyper och sortera dem i övertygade respektive möjliga att övertyga.

Vi socialister struntade i reklamen. Möjligen kunde vi se den som ett bisarrt inslag i klassisk kapitalistisk ideologi: att allt är till salu - även privatlivet. Men aldrig att vi på allvar satte oss ned och analyserade hur reklamen utgör den ekonomiska grunden för informationssamhället. När Sven Lindqvist gav ut boken ”Reklamen är livsfarlig” 1957 - ja då hamnade han i limbo. Boken var inte tillräckligt marxistiskt radikal för att passa den tidens stelbenta testuggare. Den var inte liberalt hyllande marknadsekonomisk och hånades därför av de stora tidningarna. Men den var inte heller ett strikt forskningsprojekt, utan tvärtom mycket lättläst, och kunde därför avfärdas som ovetenskaplig. Boken var helt banbrytande, men bildade alltså ändå aldrig skola för en ny sorts mediekritik. Och än idag har få på vänsterkanten läst den. Reklamteori anses inte vara viktig för vänstern.

Ändå är det en gammal sanning i akademisk kommunikationsteori att ur ett ekonomiskt perspektiv är medias kunder inte läsarna/tittarna - utan annonsörerna. Tidningar och privata tv-stationer tillhandahåller en publik till annonsörerna. Men vänsterintellektuella har varit dåliga på att konkret utnyttja denna insikt. Reklam har setts som något nästan oviktigt, som en sekundär effekt av den övriga ekonomin. Sven Lindqvist beskriver hur hans bok under vänstervågen sågs som ett angrepp på ”kapitalismens symptom, inte dess kärna”. Därmed blev reklamkritiken perifer. Den ansågs vara en sorts ytlig kritik; som inte slog mot de viktigaste makthavarna.

När vi sedan steg in i informationssamhället (även om begreppet är luddigt); så blev reklamen grunden för många av de nya informationsföretagen. Trots att reklam finansierar hela den nyliberala medieproduktionen; så saknas alltså en verklig kritisk analys av dessa företags ekonomiska grund. Med allt fler media individualiseras vårt tv-tittande, data- och tidningsläsande. Samtidigt finansierar reklamen en stor del av informationen. Man kanske snart kan tala om att reklamen blir vår enda gemensamma kultur.

Reklamen har blivit mer än accepterad. Den har till och med blivit snudd på krav för att uppfattas som seriös. Medier som inte är reklamfinansierade betraktas oftast som oseriösa även av public service-journalister. För fyrtio år sedan kunde man ha tv-debatter om Folket i Bilds artiklar om IB-affären. Tanken tycks omöjlig att man idag skulle kunna ha en sådan tv-debatt i SVT utifrån artiklar i verkligt oberoende tidningar som Folket i Bild, Clarté, Fjärde Världen etc. Informationssamhällets oskrivna lag är att reklamoberoende medier är suspekta. Att vara vilja vara oberoende av reklam har blivit en extrem åsikt.

Vi i vänstern har ofta spelat med och betraktat reklamfinansierade media som ”riktiga” media och sett oss själva som amatörer. Istället för att ifrågasätta trovärdigheten hos journalister som antingen själva finansieras genom reklamintäkter eller (som i fallet public service) bara citerar reklamfinansierad journalistik - så har vi sett reklamjournalisterna som en möjlig tillgång i våra vänsterfrågor. Även om man kortsiktigt i någon enstaka fråga kan få reklammedias uppmärksamhet (som i de stora fredsdemonstrationerna mot Irakkriget); så blir önskan att vara reklammedia till lags i längden en vansinnig utgångspunkt. En arbetsmetod som i längden förvandlar folkrörelse till enfrågerörelse och sedan till elitnätverkande.

Samiska intellektuella saknas i Nationalencyklopedin av Olof Rydström Publicerad i Fjärde Världen nr 3 2011 och i tidskriften Samer i Syd nr 3 2011
Nationalencyklopedin nämner ytterst få samiska intellektuella. Vilka saknas och varför?

Det finns tre samiska författare. Totalt tre. Om man söker i Nationalencyklopedin med sökorden samisk + författare får man exakt tre träffar och förslaget att jag kanske skrivit fel och istället söker ”fiskartade+fiskar”.

Men en sökmotor säger inte allt. I verkligheten finns det några fler än ynka tre samiska intellektuella i Nationalencyklopedin, men man har valt att antingen inte kalla dem samer eller kalla dem författare.

Under rubriken Samisk litteratur får man veta att ”Samerna fick inte förrän in på 1900-talet någon egentlig skriven litteratur”. Och bland de författare som sedan räknas upp finns inga kvinnor. Även om man pliktskyldigt redovisar att den första boken på samiska trycktes redan 1619 - tycks man vara ganska ointresserad av vad samer skrivit under dessa snart 400 år. Denna syn på vem som är samisk författare och vad som är samisk litteratur är inte unik för Nationalencyklopedin. Israel Ruong var en spränglärd kännare av samisk kultur, men kunde skriva: ”Som litteraturspråk har lapskan haft en begränsad användning. I någon omfattning har den dock använts i skrift alltifrån 1600-talet.” Denna skarpa gräns mellan litteratur och andra skrifter gör att majoriteten av skrifterna på samiska och majoriteten av samer som skrivit hamnar utanför definitionerna av vad som kallas ”litteratur” och ”författare”. Kvar är de författare som själva är renskötare och beskriver renskötsel i sina författarskap.

Men vilken sorts skrivande samer har man då valt att utesluta från Nationalencyklopedin? Johan Graan var landshövding i Västerbottens län 1665-78, med några korta uppehåll. Han var same, studerade i Uppsala och Leiden, tog en doktorsgrad i juridik och adlades sedan i Sverige. Graan publicerade 1670 boken ”Berättelse om Lappmarken”. Om man vill förstå Sveriges politik mot samerna under 1600-talet, som jag menar är ett avgörande århundrade, måste man sätta sig in i hans kontroversiella tankar om byggandet av en samisk kultur på renskötselns grund bredvid bergverk och svenska smågårdar. En idé om parallellitet som delvis fortfarande påverkar Sveriges samepolitik och vår syn på vem som ska kallas same. I Nationalencyklopedin nämns han bara med namn under uppräkningen av Västerbottens landshövdingar.

1673 publicerades Johannes Schefferus bok Lapponia; ett standardverk om förhållandena i Sameland. Schefferus nämner själv fyra samiska uppgiftslämnare. Även om övriga informatörer var i majoritet, så citeras samernas bidrag flitigt. Prästen Olof Sirma bidrog bland annat med två upptecknade traditionella samiska sånger. Sirma hade en mycket kritisk syn på samisk schamanism - samtidigt som han värnade det samiska språket. Nicolaus Lundius manuskript hann visserligen inte fram i tid till tryckningen, men Schefferus kompletterade boken i efterhand och Lundius manuskript ”Descriptio Lapponiae”, vilket idag anses vara mycket värdefullt för forskningen och är en fantastisk läsupplevelse. I Nationalencyklopedin nämns inte Lundius alls och Sirma omtalas bara i förbigående.

Den kanske främsta av alla samiska intellektuella (hittills) var troligen Anders Fjellner (1795-1876), verksam som präst i Jukkasjärvi och Sorsele. Han har ibland kallats ’samernas Homeros’. Fjellner samlade en rad samiska folkdikter däribland Solsönerna och Soldottern. Redan under sin livstid översattes hans texter till flera språk. I Nationalencyklopedin nämns inte Fjellner alls. Som en liten jämförelse: I det gamla uppslagsverket Nordisk Familjeboks tredjeupplaga från 1927 får Anders Fjellner 23 rader text och en bild. Ett nyare uppslagsverk är alltså inte alltid en förbättring…

För Nationalencyklopedin tycks det råda en viss oklarhet om vem som är same. Prästen Lars Levi Laestadius(1800-1861), grundare till den Laestadianska rörelsen, har en lång text. Men man verkar tveksam om han kan kallas same. Här sägs att ”modern var av samisk härkomst”. En person som bor i Sameland, talar samiska, skriver på samiska och dessutom har samiska förfäder; är det alltså inte är självklart att kalla för same för Nationalencyklopedin. Det finns en omfattande debatt även internt i samerörelsen om vem som ska kallas same. Men jag tror få skulle ifrågasätta att Laestadius kallas same. Nationalencyklopedin problematiserar de facto begreppet same - vilket tvingar dem att ge sig in och redovisa släktförhållanden och överlåta svaret till läsaren. Men i detta ligger också ett tveksamt antagande: Man tror att genetiken ska ge ett objektivt svar på kultursociologiska frågor.

Men ofta väljer Nationalencyklopedin att inte alls redovisa personens samiska bakgrund; även om den är relevant. Lars Levi Laestadius bror kyrkoherden Petrus Laestadius (1802-41) nämns inte alls som same. Även han var en flitig författare med texter om regionala frågor och texter om fattigvåden.

Nationalencyklopedin har en kort, men välskriven, artikel om Elsa Laula (1877-1931) en av samerörelsens pionjärer som 1904 skrev boken ”Inför lif eller död?” och kämpade för bildandet av Sametinget. Men Nationalencyklopedin verkar ha glömt skogssamen Karin Stenberg (1884-1969) som även hon tillhörde pionjärerna. Många politiker och forskare trodde att skogsrennäringen inte var en lika ursprunglig syssla som fjällrennäringen och ville därför motarbeta skogssamer. Kampen för skogssamernas rättigheter blev hård. 1920 skriver Stenberg:

”Vi samer vilja inte vara försökskaniner för alla möjliga slags sociala experiment och ett experimentfält för sensationshungriga s k författare och vetenskapsmän, vilka med sina ’sanningar om lappen’ göra oss till en hord av utdöende djur, som snart inte böra finnas annat än i apburar på Skansen.”

Likaså har Nationalencyklopedin missat en annan av pionjärerna bland samernas moderna organisering - prästen Gustav Park (1886-1968) kallad ”samernas Gandhi” som var en av de drivande bakom grundandet av Svenska Samers Riksförbund 1950 och dess första ordförande.

Jag tycker även att det finns ett speciellt tonläge när Nationalencyklopedin beskriver de samiska författare och konstnärer som faktiskt nämns. Nils Nilsson Skum (1872-1951) kallas ”självlärd konstnär av samisk börd”. Paulus Utsi (1918-1975) sägs ha skrivit ”små verklighetsnära improvisationer”. Istället för att betona och försöka förklara deras skapande utifrån den samiska kulturtraditionen - så betonar man att de jämfört med svenska intellektuella ansetts olärda. Var verkligen Skum ”självlärd”? Var det inte i själva verket så att han påverkades av århundraden av samisk konst? Skrev verkligen Utsi ”improvisationer”? Var inte hans texter snarare mycket eftertänksamma och byggde på en stor livserfarenhet?

Nationalencyklopedin är standardverket för att inhämta grundläggande fakta. Det är här som skolelever söker för att få sin första kunskap. Texten förväntas vara kvalitetsmärkt och inte bara vara som en vanlig sökning på internet. Samisk kultur är en del av Sverige och Sveriges historia. Fördomar om samer är tyvärr fortfarande vanliga. Därför är det viktigt att det som står i Nationalencyklopedin är korrekt och att man även beskriver samisk kultur som så mångfacetterad den faktiskt är.
______________________________________________________
Källor: Nationalencyklopedins internetutgåva - sökning i mitten av augusti 2011,
Nordisk Familjebok 3:e upplagan, 7:e bandet (1927), Wikipedia, Nils Arell ”Rennomadismen i Torne Lappmark - markanvändningen under kolonisationsepoken” (1977), Edmund Dahlström ”Den samiska minoriteten i Sverige” ur Lars Svonni (red) ”Samerna - Ett folk i fyra länder” (1974), Bo Lundmark ”Arran - Lappländska bilder” (1975), Bo Lundmark ”I Sameland” (1990), Bo Lundmark ”Samernas förkristna religion och samemissionen” ur Lars Svonni (red) ”Samerna - Ett folk i fyra länder” (1974), Åsa Nordén ”Sällsamheter i Tornedalen” (1983), Israel Ruong ”Samerna” (1969), Sverker Sörlin ”Framtidslandet” (1988)

Maktspelerskan Recension av Erik Peterssons bok "Maktspelerskan" Recensionen av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 10 2011
Hur agerade drottning Kristina under sin regenttid? Erik Petersson vill lyfta fram den politiska och självständiga drottningen som inte gärna gick i någons ledband. Han fokuserar på själva maktspelet - därav titeln. Det är en biografi som placerar drottningen som en bland flera maktpersoner i Sverige. Ibland är de i allians med varandra och ibland fiender. Drottning Kristina skildras som en spränglärd humanist och samtidigt skicklig maktspelspolitiker. Hon ses som en makthavare bland andra.

Just att hon på 1600-talet kunde tas på allvar som kvinnlig ledargestalt gör att många idag vill se henne som snudd på förebild. Men historien ger oss också en bild av vad som var (och kanske fortfarande är) manliga hierarkier och vad som hände när en kvinna plötsligt hamnade på toppen. Hur bemöttes hon? Fanns det konspirationer för att få bort henne? Hur såg andra kvinnor på henne? På den tiden var oftast en av gränserna mellan manligt och kvinnligt att männen hade makt - vad hände när den gränsen överstegs? Här finns många frågeställningar.

Utan tvekan var drottning Kristina lärd. Erik Peterssons understryker den slipade politikerna som samtidigt längtar till humanismen. Den religiösa omvändelsen tonas ned; snudd på ifrågasätts. Boken handlar om makthavarna och deras privatliv. Folkupproret i Närke 1653 nämns, men Peterson går inte in på hur drottningen själv pläderade för våld mot de upproriska. Pesten på stadsdelen Södermalm samma år nämns, men bara för att man diskuterade huruvida drottningen borde lämna Stockholm. Folket flimrar förbi. Jag tror många historikers fokus på makthavares brev och officiella dokument gör dem en smula blinda för verkligheten utanför palatsfönstren. Men med detta sagt; är Maktspelerskan inte sämre än många andra biografier över monarker. Språkligt flyter texten bra. Man märker inte alls att författaren är ung (född 1985). Och det är ju en story fylld av krig, intriger, slott och herrgårdar - som den värsta dokusåpan.

Tema Afghanistankriget - Sjuksköterskor med rätt att döda av Olof Rydström Publicerad i Proletären 111006
Sjuksköterskor och läkare måste bli bättre på stridsteknik, tycker Johan Wahlgren. Han arbetar på Försvarsmedicincentrum i Göteborg och utbildar vårdpersonalen som ska med svenska militären till Afghanistan. Till tidningen Vårdfokus berättar Wahlgren: ”Det är min personliga åsikt, att sjuksköterskor och läkare skulle behöva öva mer och lära sig mer om stridsteknik och hur man handskas med vapen.” Det kan tyckas paradoxalt eftersom Försvarsmedicincentrums valspråk lyder ”vita praeponitur” - livet främst.

Formellt har sjukvårdspersonal bara rätt att använda vapen i självförsvar, men Försvarsmakten medger själva att gränsen mellan krigshandling och självförsvar ofta är luddig. Wahlgren säger: ”I första hand ska sjukvårdspersonal söka skydd. Men när många fordon färdas i en lång konvoj och det sker en attack kan det i tumultet vara svårt att bedöma vem som blir attackerad och varifrån attacken kommer/…/Då är det en form av skydd att alla som har vapen skjuter.”

Den svenska militärens närvaro i Afghanistan skapar situationer där vårdpersonalen inte ses som rent civila - utan befinner sig i ett gränsland till att vara militärer. Enda synliga skillnaden är en armbindel med Röda Korset. På militärens hemsida radar man upp exempel på hur deras sjukvårdspersonal ibland hjälper civila. Det låter vackert och är säkert sant att militära vårdpersonalen emellanåt hjälper lokalbefolkningen och sjukhus. Men det skapar problem när sjuksköterskor och läkare bär uniform, har vapen och är beredda att slåss i otydliga stridssituationer.

Organisationen Läkare Utan Gränser skriver om läget i Afghanistan: ”Skiljelinjen mellan militära insatser, återuppbyggnad, utvecklingsinsatser och humanitär hjälp har blivit otydlig, vilket har lett till att även hälsovårdsinrättningar har blivit en del av slagfältet. Internationella koalitionsstyrkor har tagit över hälsoinitiativ och sjukhus och ibland till och med arresterat patienter i sina sängar. Internationella styrkors närvaro i hälsostrukturer har i sin tur lett till att beväpnade oppositionsgrupper utsett hälsoarbetare och sjukvårdsinrättningar till måltavlor.”

Alternativet till en imperialistisk biståndspolitik är att vara fullständigt opartisk och vägra ta emot pengar från regeringar. I tidskriften Direkt beskriver Läkare Utan Gränsers projektkoordinator Sylvie Kaczmarczyk hur deras policy tillämpas i Afghanistan: ”I morse kom till exempel en beväpnad polisman in på akuten. Men inte heller han fick ta med sig pistolen. – Vapenförbudet gäller alla, både polisen, militären och medlemmar i ISAF-styrkan”

Man behöver således inte arbeta med stöd av en ockupationsmakt. Ett annat exempel är sjuksköterskan Marie Karlsson som arbetade i Afghanistan innan ockupationen. Hon beskriver ett stort förakt för kvinnor och blev själv bespottad. Men Karlsson konstaterar ändå att ”FN-Klubben fick vara kvar för talibanerna, liksom FN och andra hjälporganisationer. Talibanerna såg nog de positiva effekterna av vårt arbete. Det var ok för oss att vara där och arbeta, men inte att beblanda oss med folket” En hjälpinsats i ett land måste vara fredlig och den måste ske på landets egna villkor. Då kan så småningom en respekt växa fram.

Ibland kan en alternativ bild av den svenska militärsjukvårdens verksamhet skymta fram även på militärens blogg. Sjuksköterskan Jeanette (utan efternamn) var med i Afghanistanstyrkan FS20 och besökte ett sjukhus: ”Jag upplevde där för första gången att befolkningen inte var intresserade av att vi fanns på plats. De ögon jag tittade in i var inte vänligt sinnade. Det blev efter de vanliga artighetsfraserna på sjukhuset bara att lämna ifrån oss det vi hade med oss och gå tillbaka till vårt ”hus”. /…/ Jag hade velat se mer och fotograferat på sjukhuset, men situationen runtomkring gjorde att det inte kändes görligt.”

Om man stövlar in i ett sjukhus iklädd ockupationsmaktens uniform och vanligen går beväpnad beredd att döda - så kan lokalbefolkningen ha svårt att se personen som oskyldig vårdpersonal.
__________________________________________________
Källor: Tidningen Vårdfokus 110406 och 020304, Direkt nr 4 2009, Läkare utan Gränsers hemsida, Försvarsmaktens hemsida, FS20:S blogg, Försvarsmedicincentrums hemsida

Tema Afghanistankriget - Militärt kvinnoperspektiv av Olof Rydström Publicerad i Proletären 111006
Är den svenska militära närvaron bra för kvinnor i Afghanistan? Visst kan man hjälpa enskilda kvinnor. Men i ett samhälle där kvinnorna är nästan inlåsta - kan militär närvaro leda till övergrepp. Genderrådgivaren Urban Rådestad från Försvarsmaktens Högkvarter skriver:

”Ett annat exempel är när närvaron av patrullerande styrkor eller uppkomna stridssituationer riskerar utlösa en okontrollerad flykt av kvinnor och barn från en by, med följd att de oskyddade riskerar utsättas för våld och övergrepp. /…/ Vidare kan en viktig broövergång eller väg som förstörts i samband med patrullering eller stridshandlingar medföra att möjligheten att ta sig till sjukvård för en kvinna som ska föda försvåras högst avsevärt”

Rådestad betonar hjälpen till enskilda, men sammanfattar ändå: ”Utbredd korruption, från regeringsnivå ner till bynivå, kombinerat med ett rättssystem där många människor, inte minst kvinnor, är nästan rättslösa gör att respekten för mänskliga rättigheter är kraftigt försvagad.”

Men, vänta litet: Det är ju Sverige som är i allians med ”korrupta” politiker i Afghanistan och svenska soldater skyddar rättssystemet som gör kvinnor ”nästan rättslösa”.
_______________________
Källa: Urban Rådestads text ”Genderarbete” på Försvarsmaktens hemsida

Tema Afghanistankriget - Krig utan fiende Recension av Sebastian Jungers bok ”Krig” - översättning Inge R.L. Larsson och Kjell Waltman. Recensionen av Olof Rydström Publicerad i Proletären 111006
Sebastian Junger är inbäddad journalist i USA:s krigsmakt i Afghanistan. Han lever med soldaterna i strider och smuts. Junger tar avstamp i en närmast sociologisk beskrivning av soldaternas (enbart män) bakgrund i enkla uppväxtförhållanden - ibland med misshandel och kriminalitet. Men skildringen av deras killsnack om sina omoraliska privatliv är problematisk. Soldaterna är inte medievana politiker. Det känns som om man satt och hörde på vilka skrävlande tonårskillar som helst.

Här finns nästan ingen militär hierarki skildrad. Orderna bara kommer och då gör man som orderna säger, så gott det nu går. Ingen blir riktigt ansvarig för orderna. Därmed blir soldaterna som levande byggklossar i krigsapparaten. Kvar att granska i reportaget blir smutsen och rädslan.

Fienden finns hela tiden i bakgrunden. Kulorna flyger. Folk dör. Men den andra sidan beskrivs inte närmare. Fienden blir spöken med automatvapen. Stereotypen är som tagen ur Judith Butlers essäbok ”Kriget ramar” - där hon försöker förklara de moraliska grunderna för krig, krigsövergrepp och försöken att demokratisera ett annat land. Den sortens diskussion saknas i Jungers bok. Han är en inbäddad krigsreporter som i bästa fall kan vara kritisk till en alltför glättig propagandabild:

”Under det året stupade fler amerikanska soldater än under något av de föregående åren. Men om man påpekade det fick man bara till svar att det berodde på att vi nu hade ”flyttat striden till fienden”. Detta kan mycket väl ha varit sant, men man vägrade blankt att erkänna att fienden definitivt höll på att organisera sig och få ordning på saker och ting. Jag betraktade detta som ”Vietnamögonblick”. Ett Vietnamögonblick är när man egentligen inte blir missledd utan snarare blir ombedd att delta i något slags kollektivt önsketänkande.”

Junger filosoferar ganska vilt om det finns en genetik bakom stridsviljan, men han gör ändå en intressant reflektion om språkets betydelse för hjältedåd kontra genetiken: ”Den ära som nästan alla samhällen höljer sina hjältar i kan förklara varför unga män är så ivriga att självmant gå ut i krig eller strida tappert om de blir utskickade. Men det skulle bara fungera för en art som har språkförmåga. Tappra handlingar kan lika lite följa en schimpans hem från slagfältet som fega. Utan språk blir tapperhet bara självmordsbenägen dårskap.” Att ge sitt liv för ett högre syfte kräver alltså en annan förklaring än den genetiska att föra sina arvsanlag vidare.

Junger vill därmed fånga stridens psykologi: ”Dessa bergssluttningar med sin lösa skiffer och sina stenekar är inte en plats där männen känner sig mest levande, som man kan göra vid fallskärmshoppning, utan där de känner sig mest tillvaratagna. Mest behövda. Mest otvetydiga, övertygade och målmedvetna.” Soldaten O’Byrne sammanfattar: ”I Kerengal kan man lösa nästan alla problem genom att ta till våld snabbare än den andre/…/Gör man det hemma så går det inte så bra.” Den jämförelsen säger en hel del om hur krigspropaganda fungerar.

Jordpäron Recension av Anders Björnssons (red)och Lars Magnussons (red) bok "Jordpäron" Recensionen av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 9 2011
Jordpäron innehåller historiska texter om Sverige ur ett ekonomiskt perspektiv. Exemplen är hämtade från medeltid till 1800-tal. Förlaget beskriver boken som en pendang till ”Gyllene äpplen - svensk idéhistorisk läsebok” från 1992. Bland författarna dominerar akademiker och statstjänstemän. Som redaktörerna skriver; försiggick en stor del av den tidens ekonomiska debatt inom statens reglerade verksamheter. De citerade kvinnorna är få. Visst kontrollerade männen pengarna, men kvinnors arbete var ju lika nödvändigt; om än ofta obetalt.

Jordpäron ger ändå en möjlighet att förstå hur litet som är nytt under solen: I vår tid hyllar ekonomerna entreprenörer och småföretagande. Redan 1779 kunde Johan Fischerström svara: ”Små och medelmåttiga snillen tror sig göra tillfyllest, när de kan uppfinna för någon tid gällande utvägar, eller när de kan förskaffa några smärre tillgångar; men sådana känner icke vetenskapen om den allmänna hushållningen, vilken är en statskunskap som omfattar allt, som sträcker sig till ursprunget av rikedomarna, dem förökar, styr, använder, utdelar.”. Att se till helheten både i ekonomi och i historia är en bra ledstjärna, men då gäller det samtidigt att inte förringa; vilket kan vara en svår balansgång.

Tyvärr finns några bottennapp. Finansmannen Louis De Geer beskrivs som ”ett gott exempel på hur utländskt kunnande och kapital bidrog till moderniseringen av Sveriges näringsliv”. Detta skrivs okritiskt om mannen som låg bakom återinförandet av slaveriet i Sverige. Självklart ska De Geers roll för Sveriges industrialisering beskrivas, men varför har det ända in i våra dagar rests statyer och döpts byggnader efter slavhandlaren? Med ett minimum av anständighet kan man i alla fall inte ensidigt utmåla honom som ”moderniseringens” frontfigur. Slavhandel är nämligen inte modernt. Flera kapitel längre fram beskrivs socialisten Hinke Berggrens tidskrift ”Under röd flagg” som tillhörande ”vänsterns ytterkant”. Okej för det, men då bör man nog även beskriva en slavhandlare som extremist.

Mycket i boken är ändå läsvärt och eftertänksamt. Som titeln Jordpäron antyder; handlade en stor del av ekonomidebatten om hur jordbruket skulle effektiviseras. Här finns paralleller till andra delar av ekonomin och till vår tid. Rationalitet är all ekonomis ledstjärna - eller bör vara det.

Media och Muslimer av Olof Rydström Publicerad i Fjärde Världen nr 2 2011
Varför sitter Sverigedemokraterna i Riksdagen? Många journalister menar att det beror på hur media granskar SD - eller bristen på granskning av SD. Jag tror istället att man borde söka svaret i hur minoriteter framställs i media. Särskilt gäller detta mediebilden av muslimer.

Det finns massor av muslimska länder, men inga kristna… nej, det är naturligtvis inte sant. Men officiella dokument från USA och Storbritannien ger just den bilden. I USA är ”Muslim world” ett standarduttryck med ca tusen träffar vid sökning på Vita Husets hemsida. Frasen ”Muslim countries” ger färre än hundra träffar. På brittisk engelska har ”Muslim countries” ungefär lika många träffar som ”Muslim World” på Ten Downing Streets hemsida. Men det är omöjligt att hitta ett enda exempel på uttrycken ”Christian World” eller ”Christian countries” på respektive Vita Husets eller Ten Downing Streets hemsidor. Här kan man verkligen tala om de har en (omedvetet?) snedvriden världsbild.

En generell sökning över hela nätet på ”Muslim World” ger 7,5 miljoner träffar - medan uttrycket ”Christian World” ger 2 miljoner träffar. En sökning på ”Muslim countries” ger knappt tre miljoner träffar - medan uttrycket ”Christian countries” ger knappt en halv miljon träffar. På CNN ger ”Muslim world” ungefär 27 000 träffar och ”Christian World” drygt 1000 träffar. ”Muslim countries” ger drygt 7000 träffar, medan ”Christian countries” bara ger ett par hundra träffar. På BBC ger ”Muslim World 54 000 träffar, men ”Christian World” ger drygt 3000 träffar. Frasen ”Muslim countries” ger drygt 30 000 träffar, medan ”Christian countries” ger drygt 1000 träffar.

Vita Huset och Ten Downing Street är således mycket mer generaliserande än både nyhetssajter och nätet i allmänhet. Eftersom Vita Huset och Ten Downing Street är stora informationskällor; kan man tala om att de är drivande i att skapa en bild av Islam och muslimer. Man kan också konstatera att även nyhetssajterna är mycket värre än genomsnittet. Detta är överraskande; eftersom de ju är erfarna medieaktörer som förväntas reflektera över stereotyper och språkbruk. Men kanske officiella Amerikanska och Brittiska politiska dokument skapar en dålig språkkultur även bland journalister som dagligen tvingas arbeta med dessa politiska källor?

Uttrycken ”Muslim World” eller ”Muslim countries” är i sig själva inte nödvändigtvis främlingsfientliga. Men när man endast använder begreppen för att tala om andra än den egna gruppen; så blir uttrycken ett sätt att underförstått säga att vi skulle vara normala och inte behöva kategoriseras - men att muslimer skulle vara något annat, något onormalt, som kan klumpas ihop till en gemensam beteckning. En vanlig fördom om Islam är att det är en mycket mer homogen religion än Kristendom. Därmed skulle muslimer lättare kunna dras över en kam och göras ansvariga för enskilda vettvillingars illgärningar. Denna fördom kan naturligtvis inte bevisas, men betraktas ändå ofta av främlingsfientliga som en underförstådd sanning. Ett språkbruk som bara kategoriserar ”de andra”, men inte oss själva, bidrar till en sådan generalisering.

Jag har valt att jämföra just dessa uttryck; eftersom de är mycket vanligare än öppen rasism och samtidigt på ett tydligt sätt gör främlingsrädslan mätbar - inte på mikronivå, inte hos en enskild debattör, men när man ser på hela organisationers sajter och hur de enbart kategoriserar muslimska länder.

På svenska ger en generell sökning på uttrycket ”muslimska världen” 367 000 träffar - medan en sökning på ”kristna världen” ger 97 700 träffar. En sökning på ”muslimska länder” ger 126 000 träffar - medan en sökning på ”kristna länder” ger 94 400 träffar. På svenska är den amerikanska standardfrasen således klart vanligare, men båda uttrycken är allmänt förekommande. När man så studerar motsvarande uttryck på de svenska riksdagspartiernas hemsidor; blir resultatet enligt nedanstående tabell.

UTTRYCK PER PARTIS HEMSIDA
”muslimska världen”-”kristna världen”-”muslimska länder”-”kristna länder”
Centerpartiet 0-0-0-0
Folkpartiet 42-2-32-1
Kristdemokraterna 9-0-26-0
Miljöpartiet 0-0-0-0
Moderaterna 27-0-4-0
Socialdemokraterna 27-1-36-1
Sverigedemokraterna 103-0-78-6
Vänsterpartiet 32-3-3-0

Tabell: Antalet träffar på sökorden inom citat på respektive riksdagspartis hemsida. Undersökt i juni 2011.

Två partier sticker klart ut: Sverigedemokraterna och Folkpartiet. Inga andra partier är i närheten av att totalt ha så stor andel kategoriserande uttryck om muslimska länder. Sverigedemokraterna är klart värst och Folkpartiet har ungefär hälften så många träffar sammanlagt. Sverigedemokraterna har tidigare pekat ut Folkpartiet som det parti man lättast skulle kunna samarbeta med. De flesta media har behandlat detta utspel som en löjlig provokation från Sverigedemokraternas sida, men man borde kanske analysera de båda partiernas gemensamma tonläge närmare. På tredjeplats ligger Socialdemokraterna - litet oväntat för ett parti som profilerat sig mot rasism i allmänhet, men som kanske inte debatterat tillräckligt internt?

Delad fjärdeplats för Kristdemokraterna, Moderaterna och Vänsterpartiet som sammantaget har ungefär lika många generaliserande uttryck. Centerpartiet och Miljöpartiet verkar ha mycket duktiga medierådgivare som varnat dem för gruppindelningar.

En detalj är att det i USA populära uttrycket ”muslimska världen” helt dominerar Moderaternas och Vänsterpartiets hemsidor - medan det hos socialdemokraterna är nästan lika vanligt med det mer brittiska ”muslimska länder”. Kanske en effekt av Socialdemokraternas historiskt nära banden till Tony Blairs Labourregering respektive Moderaternas nära band till USA? Men även hos Vänsterpartiet dominerar helt den amerikanska varianten av uttrycket. Det är för övrigt anmärkningsvärt att, med undantag för de positiva exemplen Centerpartiet och Miljöpartiet och de negativa Sverigedemokraterna och Folkpartiet, så tycks de övriga fyra riksdagspartierna okritiskt flyta med medieströmmen och varken vara särskilt mycket bättre eller sämre än resten av internet. En medveten antirasistisk opinionsbildning tycks långt borta.

Nu blir det intressant att söka på Sveriges Televisions och Sveriges Radios hemsidor. De innehåller även debattutrymme; där besökare får kommentera nyheter. En stor del av texten på dessa sidor är således inte skriven av journalister. Men man kan ju ställa den allmänna frågan om sajterna som helhet bidrar till att kategorisera muslimer?

På Sveriges Radio ger sökningen ”muslimska världen” 1120 träffar - sökningen ”kristna världen” ger 6 träffar. Sökningen ”muslimska länder” ger 1100 träffar - sökningen ”kristna länder” ger ingen träff. På Sveriges Television ger sökningen ”muslimska världen” 305 000 träffar och ”kristna världen” ger 1010 träffar. Sökningen ”muslimska länder” ger 130 000 träffar och ”kristna länder” ger 2750 träffar.

Man konstaterar snabbt att svenska public service medias hemsidor inte bara är lika dåliga som genomsnittet av internet - utan att de är mycket värre. Ja, de är till och med proportionellt värre än Sverigedemokraternas egen hemsida! I sina roller som dominerande nyhetssajter är Sveriges Radio och Sveriges Television drivande i att skapa en generaliserande bild av muslimer som enhetliga och kristna som underförstått normala och mångfacetterade. En falsk bild av enhetlig Islam som farligt snabbt kan slå över i en bild av Islam som sekteristisk - som per definition fientlig till mångfald. Jag tror att det är i mainstream media, som SVT och Sveriges Radio, vi ska börja leta; om vi ska ha en förklaring till att Sverigedemokraterna sitter i Riksdagen.
_______________________________
Fotnot: Undersökningen genomfördes i början av juni 2011.

Zygmunt Bauman besökte Stockholm av Olof Rydström Publicerad i Proletären 110825

Bauman använder en liknelse: Vi befinner oss ombord på ett flygplan, men upptäcker att planet saknar pilot. Det styrs helt av autopiloten. Men inte nog med det. Flygplatsen vi ska landa på är inte färdigbyggd ännu - arkitekten håller fortfarande på att skissa på olika alternativa modeller. Ett visst mått av panik utbryter bland passagerarna.

Det handlar om interregnum. Perioden mellan två olika ideologiska system - när det gamla systemets regler inte längre är giltiga och det nya samhällets lagar ännu inte är formulerade.

Baumans klassanalys är inte rakt av marxistisk. Zygmunt Bauman talar om det nya prekäriatet. De som befinner sig i en prekär situation. Prekäriatet blir en gemensam benämning för de grupper som lever i ständig osäkerhet och rädsla för morgondagen. Det kan handla om människor i uthyrningsföretag, flyktingar med tillfälliga uppehållstillstånd, men även projektanställda tjänstemän med osäkra anställningsvillkor. Bauman menar att så skilda grupper inte enkelt kan organisera sig som samhällsklass. Till detta kommer hans åsikt att de vanligaste typerna av industriarbete håller på att försvinna och att det därmed rent socialt blir besvärligare för arbetare att kommunicera på arbetsplatser. Om man inte längre i lika stor utsträckning har helt identiska arbetsuppgifter; kan det även vara svårare att se att man ska kämpa för samma politiska mål. Bauman anser att klassamhället håller på att försvinna - inte därför att de fattiga försvinner; utan för att homogeniteten i klassen försvinner.

Bauman berättar hur han i sin ungdom (född 1925) kunde höra olika politiker från ultrahöger till kommunister argumentera för sin sak, men trots enorma meningsskiljaktigheter; var de överens på en punkt: Om de bildade regering skulle allt ändras radikalt. Den sortens tro att en ny regering ska förändra allt i grunden finns knappast längre. I alla fall inte bland större partier. Bauman menar att storföretagens makt att söka sig till nya länder med bättre villkor för dem (och sämre för arbetarna) har skapat en ny sorts maktlöshet bland politiker. Den gamla sortens demokrati, som byggde på nationalstater, håller på att urholkas. Men ännu finns ingen ersättning på den globala nivån. Han ser embryon till begynnande internationell demokrati i internet och torgmöten för att få bort diktatorer. Men Bauman understryker kortsiktigheten i sådana projekt.

Hos Bauman finns även en grön dimension. Han inser att miljöproblemen måste lösas, men betonar samtidigt hur shopping blivit en del av vår identitet i den industrialiserade världen. Förändringen till ett nytt samhälle blir också ett nytt sätt att tänka. Förutom rent materiella problem med osäkerhet, fattigdom och miljöförstöring; så kommer en identitetskris. Det vi tidigare såg som viktigt blir problematiskt: Resor och prylar är miljöbovar. Samtidigt minskar högskoleutbildningars status med den osäkra arbetsmarknaden. Ett helt nytt sorts värderingssystem behövs. Bauman tar som exempel att framväxten av De Gröna i Tyskland var otänkbar för bara några decennier sedan.

Han ser upploppen i Storbritannien som ett resultat av marknadens tanke med shopping som identitetsskapande för människan. De som inte har råd att konsumera upplever inte bara orättvisa - utan även en desperation över att sakna identitet och därmed existensberättigande; eftersom marknadskrafternas säger att man är det man äger. Det gemensamma blir själva upploppen. Sedan stjäl deltagarna för att skapa sin individuella identitet. De blir aldrig klassmedvetna och därmed inte långsiktiga.

Kopplingen mellan individualisering och osäkerhet är intressant. Naomi Klein har snuddat vid ämnet i boken Chockdoktrinen. Där man hela tiden ska förändra villkoren jättesnabbt; för att minska medborgarnas möjlighet att ifrågasätta. För marknadsekonomin kan det således finnas ett egenvärde i osäkerheten. Interregnum kan bli långvarigt om marknaden tjänar på det.
____________________________________
Zygmunt Bauman presenterade sin Interregnum-teori på Södra Teatern i Stockholm den 17:e augusti 2011. Arrangörer: TankeVerket, Polska Institutet och Södra Teatern

Nationalekonomins slut? av Olof Rydström Krönika på Folket i bilds hemsida fib.se 110815
Det otänkbara har hänt. En hel generation ekonomer upplärda med den amerikanska ekonomin som standardmodell tvingas nu inse det oerhörda: Modellen och verkligheten har gått skilda vägar.

När jag läste nationalekonomi, för 20 år sedan, så var ett sänkt amerikanskt kreditbetyg otänkbart. USA var ju modellen för fri konkurrens och kreativitet. Visst fanns det också nackdelar, men standardmodellen för hur en stats ekonomi skulle administreras var i grunden amerikansk. Vi blivande ekonomer fick vackert sitta och lära oss hur den amerikanska administrationen var uppbyggd rent byråkratiskt; eftersom en stor del av läroböckerna var amerikanska. De var böcker med mycket litet självkritik och helt utan självdistans.

Min poäng är inte bara att USA sågs som ett föregångsland och den viktigaste ekonomin. Nej, man såg hela det amerikanska samhället med administrationen, byråkratin, skolsystemet, domstolsväsendet, patenträtten, ja ALLT, som delar i den ekonomiska maskin vilken skapade världens mest kreativa ekonomi. Om man, som ekonom, inte tyckte att någon liten del av samhället skulle skötas som i USA - ja, då tvingades man noga motivera detta. Och även de som hade ganska bra argument för sina avvikande åsikter sågs som litet suspekta. USA var normgivande för lösningarna på ekonomiska problem. Problem var motsatsen till det man hade i USA. I alla fall inga grundläggande problem. Så var det bara, per definition.

Med facit i hand kan vi nu se hur ekonomerna blandade samman ekonomisk makt med ekonomisk klokhet. Man utgick från att den stat som just i dagsläget var ekonomiskt stark även fattade långsiktigt kloka ekonomiska beslut. Tanken fanns aldrig att man lånade till den konsumtion som sågs som så ofattbart stor och alla ekonomers ledstjärna. Enstaka alarmister kunde, i bästa fall, få någon enstaka sida i tjocka läroböcker som i grunden okritiskt beskrev (eller rent av hyllade) amerikansk ekonomi som alltings ledstjärna. Jo, det var en nästan religiös tro på amerikansk kreativitet och konsumism.

Långsiktig ekonomisk hållbarhet var inget man diskuterade annat än som specialfall. De utgjorde bara undantag till den perfekta modellen. Dessa fall kunde handla om extremt miljöfarlig verksamhet som skulle utvärderas. Men det var otänkbart att den största ekonomin i sin helhet skulle vara felplanerad eller styras av ansvarslösa politiker. Visst kunde det finnas några enstaka fel eller några få riktigt ruttna politiker. Men ingen ville inse att de ekonomiska och maktpolitiska låsningar, som den amerikanska modellen skapade, kunde leda till ekonomisk katastrof.

Och hur ska vi nu utvärdera USA historiskt? När vi nu ser att den fantastiska konsumtionen till stor del byggde på lånade pengar som ledde till lägre kreditbetyg och ekonomiskt elände - ska man då fortfarande se rekordkonsumtionen som något positivt? Vilka lånade man från? Vilka i USA fick del av konsumtionen? Vilka blev utan? Bara några frågor för ekonomhistoriker att undersöka.

Bakom krisen finns en ekonomisk teori och bakom teorin finns en verklig ekonomi. Kommer någon stat att ersätta USA som modelland i ekonomiläroböckerna? Man kan hoppas att dagens läroboksförfattare i ekonomi är mer försiktiga än föregående generationer. Men att bryta USA-fixeringen inom ekonomkåren lär ta tid. När själva Nationen med stort N i begreppet ”nationalekonomi” inte längre är föredöme - ja, då kanske hela tanken på en för alla länder identisk ekonomisk modell har kollapsat. Vad kommer istället? Risken är, hur som helst, stor att vi i ytterligare ett decennium har en långsiktigt felaktig standardmodell. En lärobok i nationalekonomi utan någon nation som föredöme tycks ännu långt borta.

Att sälja krig som hamburgare av Olof Rydström Recension av John Pilgers film ”The War You Don´t see” (Kriget du inte ser)Publicerad i Proletären 110701
Varför framställer media ofta krig som oundvikligt? John Pilgers senaste film besvarar frågan.

Filmens titel, ”Kriget du inte ser”, syftar på självcensuren i de stora västerländska tidningarna och tv-bolagen. Särskilt i krigstider tar media, nästan per automatik, ställning för våldslösningar och marginaliserar fredsaktivister. Varför reagerar inte journalisterna på bristen i objektivitet? En avhoppare från Brittiska UD, Carne Ross, beskriver hur regeringen är en informationsmaskin som kan kontrollera tillgången till makthavare för journalister. Man väljer medvetet att ge intervjutillfällen och bättre fotomöjligheter till lojala journalister som skriver ungefär det makthavarna önskar. Illojala journalister fryses ut och får aldrig exklusiva intervjuer med ministrar.

Märk att intervjuerna med höga makthavare i sig själv kan vara varningssignaler att journalisterna som ställer frågorna kanske i grunden är partiska. De som ofta intervjuar toppolitiker ansågs förr vara journalistiska föredömen - men kan alltså mycket väl vara de mest ensidiga.

John Pilger understryker kopplingen mellan krigshets och ren reklam. PR-gurun Edward Bernays låg bakom den mycket råa krigspropagandan för att locka amerikaner till Första Världskriget. Han drev även en reklamkampanj för att få kvinnor att börja röka. Ett liknande mönster finns idag i Sverige: Försvarsmakten har anlitat reklambyrån DDB för sin propaganda - samma byrå som Mac Donalds använder för att locka med sina barnmenyer Happy Meal! Att sälja ett krig handlar om att sälja en produkt och reklamarna anställs för att spela på människors känslor. Så otäckt enkelt är det - alla högtidstal till trots.

När Pilger intervjuar nyhetscheferna Fran Unsworth på BBC och David Mannion på ITV News; tycks dessa förespråka en journalistisk linje som innebär att de bara meddelar vad makthavare säger och lämnar ifrågasättandet till tittarna själva. John Pilger ställer då följdfrågan om varför nästan inga andra än krigshetsare intervjuas. Ibland kan nyhetscheferna medge att de varit aningen partiska i ett historiskt perspektiv och allmänt tala om att alla sidor måste tillåtas att komma till tals. Men de eftertänksamma orden backas sällan upp av handling. ITV News-chefen kan vara litet självkritisk till hur Israels propagandafilm från attacken mot Ship to Gaza användes i nyhetsrapporteringen, men försvarslinjen är att man vid just det tillfället i historien inte hade bättre bilder och mer kunskap.

De stora mediebolagen styrs av en påstådd vilja att ge en allsidig bild. Men perspektiv som ifrågasätter makthavares världsbild betraktas alltid underförstått som suspekta och sekundära - medan västerländska makthavare aldrig anses kontroversiella på samma sätt. Först i efterhand kan man ”generöst” ge maktkritikerna rätt. Med ord följer ansvar - särskilt i krigshetsartider och särskilt för journalister.

Kärnkraften som mussla av Olof Rydström Publicerad i Proletären 110708
Kärnkraftföretagen Vattenfall och E-ON tillhör de som får det tyska antipriset ”Verschlossene Auster” (Slutna ostronet), på svenska ungefär sluten som en mussla. Den tyska föreningen för undersökande journalistik ”Netzwerk Recherche” menar att företagen förskönat och hemlighållit viktig information. Nyheten fick stor uppmärksamhet i Tyskland och var en av tyska tv-nyheterna Tagesschaus huvudnyheter. Och Tagesschau är inte känd för att vara progressiv - snarast högborgerlig. Svenska media brydde sig däremot inte alls om att rapportera de tyska journalistkollegornas kritik av energiföretagen…

Skapandet av det judiska folket Rcension av Olof Rydström av Shlomo Sands bok ”Skapandet av det Judiska folket”, översättning Ulf Gyllenhak - Publicerad i Folket i Bild nr 6 2011
Hur var relationen mellan judar i diasporan när staten Israel skapades? Sand hävdar provokativt att judarna inte kan betraktas som ett folk - eftersom de, enligt honom, levde allt för skilda kulturer innan Israels grundande. Istället anser han att de bör ses som en religiös grupp med monoteismen som ledstjärna. Sekulär judisk kultur beskrivs som så varierande från land till land att den inte kan utgöra grund för någon gemenskap. Sand anser också att sionismen, skapandet av den Israeliska staten, samtidigt skapade det Palestinska folket och att de annars mycket väl skulle kunna ha varit medborgare i något annat Arabland. Sand vill att Israel ska tillhöra alla som bor där, med samma rättigheter för alla.

Problemet med tänkare som har en färdig mall för tillämpning av sina idéer är att de ofta driver tesen så hårt att människor inte längre känner igen sig. Shlomo Sand hävdar att nästan alla folk är skapade: det Judiska folket liksom t ex det Franska folket. Men att det finns kulturella skillnader mellan Marseille och Paris; gör inte att befolkningen känner sig mindre fransk. Man kan se en kultur som inkluderande eller exkluderande av lokala sedvänjor. Variation kan ses som berikande av en kultur, men Sand ser det nästan enbart som problematiskt separerande - som en otydlig definition i hans förment precisa teoribygge. Shlomo Sand återkommer ofta till 1800-talets nationalism som skapade flera nationalstater, men jag tycker han missar att skapandet av nationell enhet ofta gick hand i hand med studiet av lokala kulturella variationer. De var ingen motsats - utan utgjorde ett gemensamt sökande efter kulturens rötter. Därmed inte sagt att nationalismen alltid var bra, men att det är mer problematiskt än Sand gör gällande.

Rymden privatiseras av Olof Rydström Publicerad i Proletären 110519
Privatiseringarna i rymdverksamheten ökar dramatiskt.

Biljettpriset för 4 minuter i tyngdlöshet är 1,4 miljoner. Reseföretaget heter Virgin Galctic. Det ägs av den brittiske aristokraten Sir Richard Branson. Redan har flera hundra mångmiljonärer bokat biljetter. Men vad har denna kuriositet med oss att göra? Jo, svenska staten, genom helstatliga Swedish Space Corporation SSC, äger Esrange Space Center i Kiruna. Från att ha varit en forskningsbaserad verksamhet som tjänat allmänhetens bästa - försöker man nu locka Virgin Galactic och istället tjäna pengar. Ishotellet i Jukkasjärvi blir en del av denna ovetenskapliga rymdturism i Spaceport Sweden.

Privatiseringen av rymdverksamheten är global. NASA:s rymdfärjor ska pensioneras och kommer till stor del att ersättas med privata rymdfarkoster. I 2012-års budget ökar Obama-administrationen anslagen för utveckling av privata rymdfarkoster med 38 % till 850 miljoner dollar. NASA:s utvecklingsprogram CCDev - Commercial Crew Development Program - syftar till en kommersialisering av rymdverksamheten. Det här är inte science fiction som ligger långt i framtiden. Tvärtom, NASA har skrivit kontrakt med företagen Orbital Sciences och SpaceX om transporter till den internationella rymdstationen ISS. SpaceX har redan testat sin rymdkapsel Dragon i omloppsbana runt jorden och en första förbiflygning av Internationella Rymdstationen ISS är schemalagd till i år.

Fokus i rymdverksamheten flyttas från vetenskap till att nu också inkludera kommersiell verksamhet som produktutveckling i tyngdlöshet och turism till kommande rymdhotell planerade till 2014. Boeing konstruerar rymdkapseln CST-100 som både kan serva den vetenskapliga internationella rymdstationen ISS och Bigelow Aerospaces rymdhotell. SpaceX rymdkapsel Dragon planeras även modifierad kunna användas till privata företags experiment.

Bakom SpaceX (Space Exploration Technologies) finns den sydafrikanske it-miljardären Elon Musk, medskapare av betalsystemet PayPal. Till tidskriften Inc säger han att målet är en kolonisation av Mars. Alltså inte bara åka till Mars - utan permanent kolonisation. Hans beskrivning är närmast Biblisk: ”Jag skulle sätta utvidgningen av liv till andra planeter aningen högre än utvidgningen av livet från haven till land”.

Alla rymdföretag samarbetar nära med Amerikanska staten - särskilt med USA:s krigsmakt. Företaget Sierra Nevadas rymdfärja Dream Chaser bygger på ett gammalt NASA-projekt. Boeings rymdflygplan X-37B utvecklas i samarbete med krigsmakten. SpaceX hyr startplats av det amerikanska flygvapnet på Cape Canaveral. En annan uppskjutningsplats för SpaceX är ön Omelek som kontrolleras av amerikanska militären och är en del av The Ronald Reagan Ballistic Missile Defense Test Site. Till tidskriften Wired säger Roger Launius, på Smithsonian's National Air and Space Museum, att praktiskt taget alla amerikanska raketer i grunden har byggt på det ballistiska missilprogrammet.

Hos de privata rymdföretagens samarbetsorganisation The Commercial Spaceflight Federation finns ett konservativt tonfall. Man säger sig arbeta för att ”bevara amerikanskt ledarskap i rymden”. Det kan låta paradoxalt av dem som är anhängare av privatiseringar och fri konkurrens. Men nyliberalismen vilar ju ytterst på starka staters nävrätt. Rymden erövras - men av vilka?
_______________________________________________
Källor:Jonathan Amos ”NASA budget boosts private space” på BBC:s hemsida, Max Chafkins intervju ”Entrepreneur of the Year” i Inc Dec 2007, Alarik Haglund ”Privata företag erbjuder NASA lift” I Allt om Vetenskap nr 4 2011, Carl Hoffman ”Elon Musk Is Betting His Fortune on a Mission Beyond Earth’s Orbit” i Wired nr 15 2006, Spaceport Swedens hemsida, SpaceX hemsida, The Commercial Spaceflight Federations hemsida

Journalistik, men bara i princip… av Olof Rydström Publicerad som sammanfattande krönika på Folket i Bilds hemsida 110430
Det har uppstått en krigskod bland svenska journalister: Hit, men inte längre. Vissa saker är helt tabubelagda i media. Nu talar jag inte sådant som att visa bilder och namn på vanliga unga soldater eller anhöriga. Där bör man givetvis vara mycket återhållsam. Nej, vad jag vill peka på är att själva frågeställningarna kring kriget är formulerade så att man bara får säga halvsanningar och i vissa sakfrågor över huvudtaget inte debattera alls.

Det är tillåtet att… granska valfusket i Afghanistan.

Det är förbjudet att… koppla detta valfusk till att svenska soldater riskerar sina liv för att skydda en diktatur.

Det är tillåtet att… redovisa antalet skadade och dödade svenska soldater.

Det är förbjudet att… undersöka hur många som skadats och dödats av svenska soldater.

Det är tillåtet att… beskriva de svenska soldaterna som del av en internationell styrka.

Det är förbjudet att… koppla USA:s utrikespolitik till protester och våld mot svenska soldater.

Det är tillåtet att… kritisera amerikanska generaler och amerikanska militären.

Det är förbjudet att… koppla denna kritik till att de amerikanska generalerna faktiskt är högsta chefer över våra svenska soldater i Afghanistan.

Det är tillåtet att… allmänt säga att Sverige ska ta hem trupperna. Det säger t ex v och mp.

Det är förbjudet att… ifrågasätta militärens uppgifter att man, av påstådda säkerhetsskäl, behöver mer och dyrare materiel till Afghanistankriget. Även v och mp stödde det!

Det är tillåtet att… tv och radio intervjuar enskilda kritiker av kriget: Jan Guillou, Maj-Britt Theorin, Thage G Peterson m fl.

Det är förbjudet att… tv eller radio intervjuar representanter för oberoende demokratiska föreningar som är motståndare till de svenska truppernas närvaro - t ex Föreningen Afghanistansolidaritet, Kvinnor För Fred eller Folket i Bild/Kulturfront. Däremot är nästan alla krigsanhängare som intervjuas representanter för olika organisationer. Så skapas bilden av att krigsmotståndet är oorganiserat och saknar demokratisk förankring.

Det är tillåtet att… skriva en kritisk krönika om kriget i Afghanistan. Om den är strikt principiellt hållen och inte innehåller ens en gnutta grävande journalistik.

Det är förbjudet att… bedriva normal journalistik om Sveriges krig i Afghanistan. Militärens påståenden betraktas som objektiva fakta. Den som granskar dessa uppgifter anses därmed per definition kontroversiell - trots att det är helt vanlig journalistik. Ja, man behöver inte ens granska dem för att anses oseriös. Det räcker med att presentera militärens egna uppgifter på ett annat sätt än dem själva för att utestängas från debatten.

Låt mig redovisa en källuppgift som jag menar borde ha resulterat i omfattande debatt: På Armémuseums blogg Fredssoldater om Afghanistankriget ( http://www.fredssoldater.se/blogg/motet-med-verklighetens-afghanistan/) redovisar befälet Daniel Jansson hur säkerhetsbristerna vid skjutövningar är så stora att oskyldiga civila afghaner riskerar att träffas:

”Vi skjuter in våra vapensystem på en tysk bas mellan två berg där topparna vakar över oss. Skjutbanan består av öken med en minimal vall av jord som skyddsvall i bortre änden. Några hundra meter bortanför skjutbanan finns lokalbefolkning inom vårt riskområde. Det är ett annat tänk kring säkerheten här nere. Vi beordras att vara uppmärksamma på var vad vi har bakom våra mål, en vådabeskjutning av civilbefolkningen är det sista vi vill åstadkomma.”

En fantastisk uppgift om bristande säkerhet som inte resulterat i tillstymmelse till debatt. Här riskerar man alltså skada civilbefolkningen vid rena skutövningar. Och ingen journalist i ledande media är intresserad av att granska. Det finns en hel rad liknande uppgifter - som ligger helt öppet och medges av militären, men som journalister struntar i. Bara ett fåtal kritiska kommentarer i tidningar långt ut på vänsterkanten.

Varför? Hur kan man som journalist strunta i viktig information som ligger mitt framför näsan? Det kommer alltid att kunna framställas som suspekt att granska makthavare. Visst kan man som fras säga att makten ska granskas. Det är comme-il-faut. En och annan liten kostymgubbe av medelmåttig rang kan offras på journalistikens altare för att öka denna klichés trovärdighet. Men den som i krigstid i grunden ifrågasätter militärens goda hjärta stämplar ut sig själv ur debatten.

Jag tror att hjältestoryn om svenska soldater i Afghanistan är så stark att den inte enkelt kan brytas. De vanliga soldaterna riskerar ju verkligen livet i Afghanistan! De är inte skurkarna. De är inte våra fiender. Skurkarna sitter i de politiska och militära ledningarna som lurar dit dem.

Samernas föregångare till folkskolan av Olof Rydström Publicerad i tidskriften Fjärde Världen nr 1 2011
När den svenska folkskolan byggdes ut i mitten av 1800-talet; avvecklades samtidigt det samiska skolsystemet som var mer än hundra år äldre än det svenska. Bilden av samer som, historiskt sett, obildade skapades under slutet av 1800-talet och ifrågasätts nästan aldrig.

Den samiska Skytteanska skolan i Lycksele grundades 1632. Men redan år 1619 publicerades de första böckerna på samiska språket. Om åtta år kan således den samiska boken fira sitt 400-års jubileum. Men spåren av denna bildningstradition är få i den officiella svenska historieskrivningen. Uppslagsverk, skolböcker och litteraturhistoria brukar ofta ignorera samiska författare.

Men var inte Skytteanska skolan enbart en produkt av den svenska kolonialismen? Nja. Visserligen grundades den av Sverige, men den förestods i generationer av flera samiska familjer, däribland familjen Gran. Och syftet var inte att ”försvenska” begåvade samiska barn - utan att behålla dem som samiska; för att de bland annat skulle kunna bli präster och lära samerna om Bibeln. Man ville inte att utbildade samer skulle skämmas för sin bakgrund och fly Sameland. Så hade varit fallet med flera av de fåtal samer som sänts till högre utbildning i Uppsala.
När Linné 1732 kommer till Lycksele är den Skytteanska skolan redan 100 år gammal. Där möts så två lärda män och Linné skriver i marginalen i sin dagbok ”Pastor Hr. Ol. Gran uti Lycksele en stilla vacker man, hade besvär av mig både i upp och nedresan, befordrade min resa med all omsorg, fägnade mig väl, och skänkte mig en lappbåt uti miniatyr, som kostade 2:ne caroliner”

I början av 1700-talet byggdes det samiska skolsystemet ut i Sverige, efter förebilden Thomas von Westen, en norsk präst, som 1717 hade grundat en utbildning för samiska lärare och präster i Trondheim. I Sverige fick man nu även skolor i Arjeplog, Föllinge, Gällivare, Jokkmokk, Jukkasjärvi, Utsjoki och Åsele. Skolorna var små, med bara sex barn som gick en intensiv tvåårig utbildning. Men de som utbildats blev ofta kateketer - en sorts kringvandrande lärare som i sin tur skulle undervisa samerna - bland annat lära dem läsa Bibeln på samiska. Skolorna skulle ”kunna betraktas som en enkel form av lärarutbildning” (SOU 1975:99). På kateketskolorna utbildades således de som ansågs mest begåvade.

Trots den tidens dåliga jämställdhet - utbildades ett betydande antal kvinnor. Hela 36 % av eleverna var flickor. En unikt hög siffra i jämförelse med andra samtida skolor. Hur bra var då skolan? Även om den helt dominerades av samiska barn; så var 13 % nybyggare av svensk eller finsk härkomst. Svenskar som bodde i området och ville utbilda sina barn satte dem alltså i samisk skola! Här ställs våra invanda föreställningar upp och ned. Det var samerna som stod för bildningen och svenskarna som kom dit var ofta mer obildade än samebefolkningen.
I en anonym rimkrönika, som återfanns bland Linnés efterlämnade papper, hyllas det banbrytande samiska skolsystemet:

”Wår allernådigste kung Friedrich then förste,
Har lagt sig winning om med åhåga then störste
Hur de än widare förkofrade må bli,
Och af sin egne barn gudztienst förrättas si.
Ty honom hafwer täcks allrnådigst så befalla,
At Scholor bygde ä´ uti Lappmarcker alla,
Ther som nu theras barn sig daglig öfwa få,
Vti gudz ord och alt hwad nyttigt wara må.
Ja honom nådigt täcks, ei torfftig lön allena
Schol-mestarne bestå, som härwid böra tiena,
Men ock af lika nåd Lappbarnen åhrligen
Förordnad vnderhåld, bese Förodningen.
En obeskriflig nåd emot de lappar arma,
At öfwer theras barn sig nådigst så förbarma.
Ty sådant fattigt folck ei sielfwa de förmått
Sin barn til Scholor få, men vti mörckret gått.”

Tonen är okritiskt hyllande och den svenska staten beskrivs som en moderlig skyddare av samerna. Det är naturligtvis en idylliserad bild, men skolsystemet som sådant var ändå i grunden en samisk institution - där samiskan var huvudspråket och läroböcker på samiska lästes. Man genomförde även ett pionjärarbete med att kartlägga det samiska språket. Redan 1747 konstaterar Pehr Högström att ”Lapska språket numera blifwit af lärde män til des natur och egenskaper så noga beskrifwit, som det lärer kunna trotsa många andra berömliga nationers tungomål”. Några år senare, 1755, översatte Pehr Fjellström Nya Testamentet till samiska. 1811 var hela Bibeln översatt. Den samiska skriftkulturen började nu också så smått påverka svenska författare. Ett litet exempel är när den finlandssvenske poeten Frans Michael Franzén (1772-1847) inspirerades att nytolka den samiska prästen Olof Sirmas nedteckning av samiska dikter. Olof Sirmas ursprungliga version:

”Ränn nu raskare min vaja
Så att vi dess förr må hinna
fram till den som Sarak sände,
ödet ämnade åt mig.

Ack att jag snart såge henne,
finge titta på min älskling!
Kulnasatj, min lilla vaja,
ser du hennes ögon?”

Detta nytolkades av Franzén till:

”Spring min snälla ren,
över berg och fält!
Vid min flickas tält
får du krafsa sen.
Ymnig mossa där
under drivan är.”

Generellt var svenskar bosatta i Sameland alltså sämre utbildade än samerna. I makarna von Dübens bok ”Lappland och Lapparne” från 1872 finns det ännu kvar en del spår av det då förlorade samiska skolsystemets folkbildning. På ett ställe konstaterar författarna till exempel att ”svenska språket talas och skrifves bättre af Lapparne än af bönderne”. Kanske inte så konstigt; eftersom den svenska folkskolan ännu inte var fullt utbyggd. Men att samerna till och med skrev svenska bättre än bönderna bryter ändå mot vår invanda bild på ett dramatiskt sätt.

När den svenska folkskolan byggdes ut; omorganiserades det samiska utbildningssystemet i flera omgångar. Resultatet blev tyvärr en drastisk försämring för den samiska kulturen. Till exempel flyttades den Skytteanska skolan 1865 till Tärnaby och blev en vanlig svensk folkskola. Det gamla samiska skolsystemet var inte perfekt - men för sin tid var det mycket progressivt. Det skapade en rad författare och intellektuella, som tyvärr idag är nästan okända. Att återupptäcka dem är en viktig uppgift för alla som strävar efter en rättvis historieskrivning.

____________________________________________________
Källor: Gustaf och Lotten (Charlotta) von Düben ”Om Lappland och lapparne” (1873), nyutgåva 1977, sid 444, Phebe Fjellströms (företal) och Israel Ruongs (efterskrift) forskarsamling av texter: "Berättelser om samerna i 1600-talets Sverige", 1983. Där återfinns den anonyma rimkrönikan ”Samin Pirra acta Utza Kirje”, Bertil Gullander ”Linné i Lappland”, 2:a upplagan, 1977, sid 47, Sten Henrysson (red), Anita Alm, Tuuli Forsgren och Egil Johansson ”Samer präster och skolmästare - ett kulturellt perspektiv på samerna och Övre Norrlands historia”, Centrum för Arktisk Forskning, Umeå universitet, Rapport nr 23 , Sten Henrysson”Jokkmokk Lappskolas elever 1732-1846 - en analys”, 1989, ur Egil Johansson (red), Scriptum nr 14 - Rapportserie utgiven av Forskningsarkivet vid Umeå universitet, Pehr Högström ”Beskrivning öfwer Sweriges Lapmarker” (1747), nyutgåva 1980, sid 71, Åsa Nordén ”Sällsamheter i Tornedalen”, 1983, sid 270 ff, SOU 1975:99 ”Samerna i Sverige”, sid 174, Lars Svonni (red) ”Samerna - Ett folk i fyra länder”, 1974, Wikipedia

Coconut av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 4 2011 - Recension av Kopano Matlwa ”Coconut”, översättning Anna Gustafsson Chen
Kokosnöt är ett skällsord för svarta afrikaner som gått i fina skolor och därmed blivit ”vita” inuti. Coconut är en roman om kulturkrockar - för att inte säga kulturella fördomar. Där skillnaderna i språkbruk mellan fattiga och rika betonas. Själva uttalet av orden blir en viktig markör av vilka man umgås med och vilka skolor man gått i.

Romanen handlar framförallt om två svarta flickor: Den ena rik och lever privilegierat, men verkar sakna delar av den afrikanska kulturen. Den andra fattig och strävar efter att lämna slummen, en längtan efter rikedom hon tydligt ser i jobbet som servitris. Båda porträtten är varma, men inte förenklade hjältebilder. Vardagen är bokens tema och drivkraft. Hur tar man sig genom vardagen, och därmed livet, i ett Sydafrika med så stora skillnader i både välstånd och utbildningsnivå? Svaret är inte givet och texten blir därmed ofta intressant resonerande. Med vem talar man om vad? Hur ser man på sig själv som individ och som del av en kultur? Hur mycket är rollspel och hur mycket är egen vilja? En i bästa mening pratig bok.

Kopano Matlwa är en intelligent och skicklig ung författare som, med all rätt, vann Wole Soyinka-priset i afrikansk litteratur 2010. Men ibland känns det som om Rhodesstipendiaten Matlwa, som representerat Sydafrika i Goldman Sachs Global Leadership Institutes utbildning i New York, har litet svårt att skildra arbetare. De blir stundtals stereotyper av bildningsförakt. Kanske ligger problemet i bokens utgångspunkt: Tanken att en arbetare skulle ha ett stort ordförråd och vara beläst tycks henne främmande. Därmed inte sagt att Coconut skulle vara ointressant, tvärtom, men att man bör läsa boken med en smula eftertanke. Alla böcker skrivs i sina författares kulturmiljöer.

Fritt fall av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 3 2011 - Recension av Joseph E Stiglitz ”Fritt fall - Om de fria marknaderna och världsekonomins kris”, översättning Stefan Lindgren
Under den ekonomiska krisen 2008 försvann 1,8 miljoner amerikanska arbeten på nio månader. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz kritiserar Obamaadministrationens attityd till krisen: ”Skulle en grundlig diskussion leda till social sammanhållning eller bara förvärra de sociala konflikterna? Om ekonomin och samhället, som en del iakttagare hävdade, bara drabbats av ett mindre slag, kanske det var bäst att lita till de självläkande krafterna.” Leder oreglerade marknader till balans eller katastrof? Stiglitz kallar sig själv keynesian och skulle väl i svensk politik närmast betraktas som sosse. Han stöder tanken på fria marknader, men anser att staten måste korrigera felaktigheter.

Stiglitz skildrar hur tjänstemän från finansvärlden får vara med och utforma reglerna för sin egen bransch. Och när man utvärderar ekonomiska åtgärder; tycks det som om politikerna ensidigt fokuserar på hur Wall Street reagerar. Det är förvånansvärt långtgående kritik av någon som ändå i grunden stöder marknadsekonomi. Till skillnad från många andra nationalekonomer betonar Stiglitz olika gruppers skilda intressen. Han problematiserar även ”ombudstanken” i den moderna ekonomin - att det ofta inte är aktieägarna själva, utan någon ombud - t ex en fond, som i praktiken hanterar kapitalet. Joseph Stiglitz menar också att nyliberalismen utnyttjar resurserna dåligt och tar arbetslöshet som exempel på effektivitetsproblem.

Enligt Stiglitz har marknadsekonomin överlevt på grund av ”massiva statliga ingripanden”. En paradox för de som förespråkar nyliberal avregleringsekonomi. Han problematiserar begreppet ekonomisk ”rationalitet” och menar att ekonomer ofta haft begränsade kunskaper om vad som ger människor känslor av lycka eller välbefinnande och därmed hur de i verkligheten agerar ekonomiskt. Denna ödmjuka inställning till sitt eget yrke känns befriande och ger läsaren mod att själv börja ifrågasätta.

Socialistisk Journalistik av Olof Rydström Publicerad i Klasskampen nr 1 2011 - Denna version är aningen ändrad
Finns det en motsättning mellan socialismen och vanliga teorier om journalistik? En kaxigt pretentiös frågeställning. Se alltså den här texten för vad den är - litet inledande klotter kring frågan. Bratt och Guillou medgav i sina artiklar om IB-affären att: ”Vi har avstått från sådant hänsynstagande som är självklart i varje normalt journalistiskt sammanhang.” Vad är då normal (borgerlig) journalistik?

Borgerlig journalistik

Redan socialismens tanke att media ska användas för att styra frågeställningar och prioriteringar av ämnen kolliderar med föreställningen om journalistik som oberoende och neutral. Synen på journalistik som en ingenjörsvetenskap gör att höga akademiker anses vara källor till i det närmaste objektiv kunskap. Eftersom det t ex inte finns några socialistiska ekonomer vid universiteten; blir således marxistisk ekonomi kontroversiell bland journalister. Ägarnas vinstkrav innebär att journalister måste producera material snabbt. Med få undantag finns inte tid för granskande journalistik. Därför ägnar kvällstidningar mer tid att förfölja kändisar än att få människor att reflektera över maktfrågor. Mångfalden blir enfald. Det är lättare att spela på förutfattade meningar än att ifrågasätta fördomar.

Det journalistiska ”oberoendet” ses som något eftersträvansvärt, men man låtsas inte om banden till annonsörerna. I bästa fall sägs vagt att journalister även ska stå fria från påtryckningar från annonsavdelningen. Men ytterst är det annonsörer som betalar journalistens lön. De flesta media är beroende av reklamintäkter. Deras primära kunder är inte läsarna – utan annonsörerna. Att ha många kunder är bara ett argument när man säljer reklamplats. Borgerlig media kan ibland behandla enstaka vänsterfrågor för att locka köpare, men aldrig genomgående ha ett maktkritiskt perspektiv som skulle skrämma bort annonsörerna. Krigshetsaren Johanne Hildebrandt och vänsterskribenten Åsa Linderborg skriver båda i Aftonbladet. De är varandras förutsättningar i en tidning som vill tjäna pengar.

Reklamen skapar en egen värdegrund. Till exempel spelar reklamens skönhetsideal avsiktligt på människors dåliga självkänsla och fördomar. Ett ämne som gjort för maktkritik; vilken givetvis saknas i dagstidningarna. Men reklamen avslöjar också myten om journalistiskt oberoende: Genom reklamen kan man öppet se vem som betalar journalisternas löner. Veckans Affärer konstaterar att: ”Mängden pengar som investeras i reklam ökar inte nämnvärt. Det gör däremot antalet reklamkanaler” Konsekvenserna, om detta är sant, kan bli stora. Med ökat medieutbud blir då tillämpningen av journalisthögskolornas teorier alltmer verklighetsfrämmande. Men den var redan en dålig idealistisk teori. Bristen på koppling till medieföretagens vinst gör teorin okontroversiell för makthavare. För övrigt är tanken att journalister ska skriva utan att själva vara berörda av innehållet raka motsatsen till arbetarrörelsens ideal för engagemang och organisering.

Socialistisk journalistik

Finns det alternativ till journalisthögskolornas borgerliga ideal? Naturligtvis ska en journalist vara ärlig, allsidig och problematisera, men det är inte fel att ta ställning. Som marxist måste man utgå från att den som betalar journalistens lön ytterst bestämmer vad som sägs. Därför bör journalister vara beroende av demokratiska organisationer. Detta beroende är något positivt: Medlemmarna är de yttersta granskarna och journalistiken blir en logisk del av samhällsbygget. Det där lät högtidligt… Men jag menar alltså att journalistiken då blir en granskare av makthavare, en organisatör av kritiken och samtidigt ett medium som i sin tur granskas av medlemmarna. Återkopplingen blir total. Den långsiktiga målsättningen måste vara att människor blir så duktiga att de själva kan skriva utan ombud.

Hur bör socialistiska media skildra arbetare? Det är viktigt att man förmedlar budskapet att arbetarklassen är den progressiva kraften i historien. Inte bara att arbetare bjuder motstånd; utan att arbetarnas kamp och tankar faktiskt utgör grunden för sociala och kulturella framsteg. Det är bra med forskning, men politiskt medvetna arbetares frågeställningar måste alltid finnas med. Man bör inte låta intervjuade arbetare bara bli exempel på forskarnas statistik. Då är det ju forskarna, och inte arbetarna själva, som står för problemformuleringen. Politiskt medvetna arbetares frågeställningar kan ibland skilja sig ganska mycket från forskarvärldens frågor, med dess okritiska syn på marknadsekonomi. Idealet är att man både frågar politiskt medvetna arbetare om forskningsresultat och för vidare svaren till forskarna - så att journalisterna ställer forskarna till svars för eventuella missar i frågeställningen.

Jag tycker det finns en tendens, även i vänstermedier, att LO-arbetare främst tillåts kommentera sin egen arbetsplats - medan akademiker får uttala sig mer generellt om situationen i sin bransch. Alla politiskt medvetna människors livserfarenheter ska behandlas likvärdigt. Självklart bör man använda samma språkbruk när man intervjuar LO-arbetare och akademiker. Att t ex beskriva hur arbetare ”funderar” runt en fråga; medan man skriver att akademiker ”bedömer” läget är ett klandervärt ordval. Utrikesbevakningen saknar ofta ett arbetarperspektiv. Tyvärr kostar det mycket pengar att åka långt. Därmed blir utrikesartiklar bara i undantagsfall skrivna av LO-arbetare. Det märks ganska ofta. Intervjuer med politisk medvetna arbetare i avlägsna länder är sällsynta.

Fortfarande är många ämnen starkt könssegregerade. Få kvinnor skriver återkommande utrikespolitiska eller ekonomiska analyser. Det gäller alla vänstermedier och det är dåligt. Det gamla synsättet att kvinnor främst är intresserade av mjuka värden måste brytas. Att inte citera kvinnor och män lika ofta när man t ex hänvisar till forskarrapporter bör leda till att skribentens trovärdighet, med rätta, ifrågasätts.

En socialistisk journalistik bör inte syssla med antydningar. Rubriker ska inte sluta med ett frågetecken. Ämnen som kräver expertkompetens eller värderingar av stora mängder uppgifter gör att möjligheten för konstruktiv kritik begränsas. Journalisten blir i dessa fall en föreläsare; där återkopplingen mellan skribent och medlemmar saknas. Ibland kan det vara nödvändigt att föreläsa t ex i klimatfrågan eller om den ekonomiska krisen. Men man får aldrig frestas att använda antydningar. Teorier om dolda agendor, hemliga sammanslutningar och mystiska samband riskerar locka konspirationsteoretiker.

Har internet förändrat villkoren för socialistisk journalistik? Förr ville man inte gärna hänvisa till de få bra artiklarna i borgerlig press – eftersom man då lockar till läsning av tidningar som i grunden är antisocialistiska. Nu kan man länka till en enskild progressiv artikel. Det är ett trivialt konstaterande, men gör att man kan utnyttja några ljusglimtar i den borgerliga pressen och tillsammans med egna skribenter skapa en alternativ agenda. Denna tekniska förändring bör diskuteras. Alla har formellt rätt att äga en tidning, men få har i realiteten råd att göra det. Bloggkulturen påstår att man upphäver denna skillnad, men skiftet i fokus från budskapet till individen är en förlust i kvalitet. Att arbeta kollektivt med en tidning innebär att man betonar redaktionens roll som uppmuntrare, kvalitetsgranskare och samordnare. En dialog mellan redaktion och skribent, där alla parter utvecklas och resultatet blir en kvalitetsmärkt text - till skillnad från bloggtexterna.

Det viktigaste är således en ständig dialog med medlemmarna om nyhetsvärdering och textkritik. Att kontinuerligt utvärdera den egna journalistiken ur arbetar- och kvinnoperspektiv. Ingen redaktion, partiledning eller återkommande skribent har större kunskap än resten av en organisations medlemmar sammantaget. Därför bör man, så ofta som möjligt, använda medlemmarna som remissinstans. Moderna reklamföretag frågar ofta konsumenter till råds. Besluten fattas av reklamcheferna, men svaren ses som viktiga pusselbitar i arbetet. En dialektisk process, kanske Marx skulle ha sagt. Alla grupper på vänsterkanten är kvar i reklambyråernas 1950-tals modell; där tanken att särskilt kreativa personer, som förvisso är kunniga, skapar texter, bilder och propagandamaterial utan att först pröva idéerna på medlemmarna. Dags att studera fiendens arbetsmetoder!
___________________________________
Källor: IB-avslöjandet på webbsidan: http://fib.se/fib_1/IB/index2.html. Torbjörn Carlbom och Jonas Malmborg ”Reklamrevolutionen” i Veckans Affärer Agenda april-maj 2010.

Den lägsta kasten av Olof Rydström Krönika Publicerad i Proletären110216 - Denna version är aningen ändrad
I Sverige låtsas vi som om det inte finns något som liknar ett kastsystem. Vi kallar inte människor ”oberörbara”. Det anses inte vara ett salongsmässigt uttryck. I Sverige är de oberörbara namnlösa. Men också allas egendom, på ett konstigt sätt. Eva X Moberg beskrev hur rikedomen anses vara en privatsak, men att fattigdomen är offentlig: ”Underklassen är allas egendom”.

Främmande människor, som jag aldrig förr träffat, kan fråga mig hur mycket jag tjänar eller ”om man kan leva på det där …?”. Om jag skulle svara med frågan: Hur mycket tjänar du själv? Eller: Kan du själv leva på ditt jobb? Ja, då är jag säker på att de skulle bli oerhört förnärmade och aldrig mer tala med mig. Det anses vara deras privatsak. Låginkomsttagare, däremot, är allmän egendom. I bästa fall några man klappar litet snällt på huvudet. Tanken att höginkomsttagares lön skulle vara ett diskussionsämne är naturligtvis helt tabu.

Det finns ett ord jag hatar: Ordet ”arbetarbakgrund”. Problemet är att det används för att legitimera att någon talar i arbetarklassens namn. Som om tanken att arbetarna själva skulle kunna säga intressanta saker är omöjlig. För man använder ju inte uttrycket ”arbetarbakgrund” om människor som faktiskt är arbetare. Då vore uttrycket meningslöst. Det anses alltså vara först när man lämnat arbetarklassen bakom sig som man kan säga intressanta saker. Om man ska vara ordvitsig; kan man säga att uttrycket ”arbetarbakgrund” riskerar att sätta arbetarna i bakgrunden.

Tanken hisnar. Tänk att det bland våra miljoner LO-arbetare kan finnas massor av intressanta tankar att diskutera i debattprogram, tidningar och internet; men att det idag nästan inte finns några LO-arbetare alls i media. Den skarpa gränsen går inte nödvändigtvis mellan professorer och LO-arbetare - utan mellan LO-arbetare och de professionella tyckarna som journalister, kulturpersonligheter, krönikörer och programledare. Denna ängsliga mediedrägg som bara längtar efter egen uppmärksamhet och därför gärna provocerar, men aldrig på allvar ifrågasätter makten.

Det är skillnad att tala om arbetare och att tala med arbetare. Och det är ett ännu större steg att låta arbetare själva tala. En annan värld är möjlig, men först när man slutar se arbetare som oberörbara och börjar se dem som människor. Men då skulle samhällssystemet kollapsa. Därför ser media arbetare som oberörbara även i Sverige.

Irans dubbla ansikte av Olof Rydström Publicerad i Folket i Bild nr 1 2011 - Recension av Hooman Majds bok "Irans dubbla ansikte"
Hur tänker iranier? Ofta framställs Iran som en homogen stat; där alla har utom rena dissidenter har identiska åsikter. Stämmer det? Hur ser debatten ut i Iran? Vad i Iran är religion och vad är gamla traditioner? Hur ser iranier på väst? Hur ser det politiska spelet i Iran ut?

Den New York-baserade iraniern Hooman Majd är, likt de flesta exiliranier, kritisk till mycket i Iran. Men han vill också få oss att förstå hur iranier resonerar. Genom att varva vardagliga iakttagelser med storpolitik och privata minnen med intervjuer; försöker Majd beskriva hur traditioner, modernitet, religion, politik, ekonomi och kultur hänger ihop. Han tar oss med på en resa till Iran som också blir en inre resa i tankevärlden. En sorts Hooman Majds personliga guide till Irans idéhistoria.

En sådan här bok blir, med nödvändighet, en blandning av svepande generaliseringar och precisa iakttagelser. Styrkan är att Majd ofta har flera perspektiv på samma fråga. Det ökar hans trovärdighet. Därmed inte sagt att Hooman Majd skulle vara okontroversiell. Tvärtom. Han tillhör en rik elit och beter sig som sådan. En på många sätt osympatisk författare. Kåsören Kar de Mumma gav ut en självbiografi som skämtsamt hette ”Människor som mött mig”. Den titeln skulle passa Majds bok. Men Hooman Majd är också brutalt ärlig. Det räddar boken från att enbart bli en egotripp. Här finns faktiskt en hel del intressant.

Jag kan naturligtvis inte bedöma trovärdigheten i frågor om Iran. Den enda rimliga frågan blir: Om jag skulle skriva en bok om Sverige för iranier - skulle jag då skriva på ett liknade sätt? Kanske, kanske…

Kriget som lek av Olof Rydström Publicerad i Proletären 110120
Lekledare ska få svenska ockupationssoldater att trivas i Afghanistan.

Löjtnant Max Lorentz skriver: ”Med krigslusten i högsta hugg begav vi oss sedan iväg mot förrådet där vi skulle få kvittera ut en trevlig krigsmundering samt litet käcka tillbehör så som AK-5:or, bandvagnskörkort och annat mysigt, men till vår förvåning och besvikelse så berättade vår Chef/Mentor Henka för oss att sån’t får man inte bara plocka ut ’så där’. Henka är kapten och har varit med förut. Det är han som skall skydda och vägleda oss i Afghanistan. Han kramar oss alltid god natt och vi kallar honom ”far”.”

De har namn som ”Afghan Dogs”, ”BurkaBandet”, ”The Howling Wolfs”, ”Sharif Stars” och ”Sherberguns n Roses”. De är fältartisterna som ska underhålla svenska trupper och NATO-soldater i Afghanistan. De tillåts ha officersbeteckningar - trots att de saknar officersutbildning och erfarenhet. Stå-uppkomikern Kristoffer Appelquist är kapten. Och det är inget skämt… Appelquist tycker att kriget är ett problem. Det drar ju soldaternas uppmärksamhet från scenshowen: ”Tyvärr hände det prylar under kvällen som gjorde att många på campen inte kunde komma och titta. /…/ Om jag var rolig? Sådär. Men på söndag kör vi igen och då ska varenda soldat kissa på sig av skratt.”

För fältartisterna är militärbaserna ofta rena lekstugorna. Löjtnant Christoffer Gustafsson skriver: ”Efter spelningen varvade vi ner i mässen, Bengan roade oss med att bygga en ”disco-robot” av försvarsmaktens utrustning” Fältartisterna blir en sorts lekledare som lättar soldaternas stress. Sångerskan Jennie-Ann Smith deltar glatt i de studentikosa upptågen: ”Invigningsrit för förstagångsmissioner eller nollning om man så vill. Vi får uppgiften att läsa liten dikt och bjuds coctail (pinky drink) i dignitet av den intergalaktiska gurgelbrännaren.”

Hos Fältartisterna är inget på riktigt allvar. Deras utbildning är ett snabbt avklarat skämt och de vet ytterst litet om förhållandena i Afghanistan. Sångerskan löjtnant Mia Berndes beskriver bristerna i kunskapsnivån hos fältartisterna: ”Efter middagen hade vi lektion. Den handlade om bakgrunden till allt som pågår i Afghanistan. Otroligt intressant om man var en överste som har koll på allt och även alla förkortningar. Det har som bekant inte så många av oss /…/ Kort sagt, föreläsaren pratade mest grekiska men gav oss däremot bra boktips” Gitarristen Andreas Nordqvist, som kallar sig ”Wolf” - Vargen, kommenterar: ”Det militära är jag inte speciellt van vid, det känns lite som en Hollywood film, och hur var det nu han sade på Folkrätts föreläsningen? ”Rules of Engagement” – Är inte det en film?”

Bristerna i kunskap kompenseras genom självironi och alkohol. Löjtnant Max Lorentz beskriver den uppsluppna stämningen bland de blivande ockupationssoldaterna: ” Micke och Jerker, påtalade för mig att nu var klockan sex och officersmässen var öppen. Motvilligt, mot min vilja, släpade gruppen med mig, satte mig i en lädersoffa och serverade mig både öl och whiskey, en dryck helt ny för mig (jag är ju musiker) som jag tyckte var litet stark men kanske just därför hade en styrkande inverkan på min kropp och själ. /…/ Där satt vi nu i allsköns ro: Afghan Dogs, ja det är så vi heter vår lilla tappra trupp som skall fara till Afghanistan i mitten av oktober, med ett bord fyllt av tomma dryckesflaskor och ett riktigt glatt humör. Efter att vi blivit handfast utslängda nästa dag (ja, klockan hade blivit över midnatt) vinglade vi kamratligt mellan Sovjetarkitekturen hem till vår lucka. Dessvärre tog vi fel på lucka ett par gånger”

Många fältartister tycks se hela kriget som ett spännande litet äventyr under några veckor. Sångerskan Linda Andersson beskriver vännernas pojkaktiga förtjusning: ”Jag befinner mej just nu i ett jättetält på en Nato-brits /…/ idag väntas lite skjutövningar vid de Afghanska bergen, ni kan tro att det lyser i ögonen på grabbarna, jag återkommer efter övningen, hej hej.” Fältartisterna deltar naturligtvis inte i rena krigsoperationer, men Linda Andersson har fått detaljerad information om riskerna med en längre vistelse: ” Rolle har informerat truppen om att en mission på ett 6 mån innebär "en tegelsten damm i lungorna samt en liten bajskorv " Mums..;)” Soldaterna ska glömma verkligheten och riskerna. Dimridån skapas av kulturarbetare som leker officerare. Veklighetsflyktingar underhåller ockupanter. Kan det bli värre?
__________________________
Källor: Fältartisternas "dagböcker" nätet

Amerikansk general inspekterar svenska afghanistansoldaterna av Olof Rydström Publicerad i Proletären 110120
Amerikanska generalen Petraeus inspekterar sina svenska soldater i Afghanistan.

Strax före jul inspekterades de svenska ockupationssoldaterna av sin högsta chef, den amerikanska generalen David Petraeus. Chefen för Afghanistankriget hedrades med en fanvakt från svenska 2:a Skyttekompaniet. Tidskriften Time har tidigare satt Petraeus som nummer 33 på listan över världens mest inflytelserika ledare. Generalen småpratade uppmuntrande med några av de svenska ockupationssoldaterna i Shibirgan. Chefen för den svenska Afghanistanstyrkan, överste Michael Nilsson, var oerhört uppspelt: ”Det var ett utmärkt tillfälle att få framföra vad vi gör, vad vi har framför oss och vilka bedömningar vi gör av hoten i vårt ansvarsområde” Vad hade då de svenska soldaterna framför sig?

Den 22:a december, bara dagar efter generalens besök; strider svenskar ”intensivt” till långt in på kvällen i närheten av staden Darzab. Trots flygunderstöd tvingar befrielsekämparna de svenska ockupationssoldaterna till reträtt. Två civila och en afghansk ”polis” i quislingarmén skadas. Flera hus sätts i brand. Samma dag strider svenskar nära staden Sar-e Pul. Även här begärs flygunderstöd som hotar med bombningar, så kallat ”show of force”. Trots detta återupptas striderna nästa dag. Krigsmakten vill inte säga hur många som dödats eller skadats.

_________________________
Källor: Försvarsmaktens hemsida, Hemsida för anhöriga till soldater i Afghanistan, Wikipedia,

Olof Rydström Artiklar

Varför denna hemsida?

Senaste årets artiklar